Få personer ur populärkulturen är så mytomspunna som Nirvanas sångare Kurt Cobain. Grungebandet Nirvana från Seattle var under några år i början på 90-talet ett av världens största band, men den 5 april 1994 tog Kurt Cobain livet av sig, 27 år gammal.
I dokumentärfilmen Kurt Cobain: Montage of Heck skildras Kurt Cobains liv fram till en månad innan han sköt sig själv. Det görs dokumentärer om rockstjärnor hela tiden, men den här har något alldeles extra. Regissören Brett Morgen har nämligen fått tillgång till Cobains arkiv – med hemmavideofilmer, ljudinspelningar, dagboksanteckningar, teckningar och målningar. Morgen berättar i en intervju om filmen hur Kurt Cobains änka Courtney Love gav honom nyckeln till förrådet där alla grejer stod och gav honom fria händer. Förmodligen spelade det in att Cobains och Loves dotter Frances Bean Cobain har varit med och producerat filmen. Filmens titel kommer från ett av fynden i förrådet – ett blandband som Kurt Cobain spelade in 1988 och döpte till Montage of Heck.
Vi får se Kurt och Courtney vara höga, kärlekslarva sig i badrummet och leka med sin dotter Frances. Kurts teckningar, målningar och dagboksanteckningar spelar förbi i animationer. Tiden före självmordet är de mycket mörka.
Även Kurt Cobains ungdomsår gestaltas genom animering. Det är en mycket visuell upplevelse, ungefär som att kolla på en musikvideo. Ibland blir de olika berättartekniska greppen lite väl spejsade, men överlag är det väldigt effektfullt.
Det blir oerhört starkt – kanske lite väl starkt. Har jag verkligen rätt att se allt detta? Hur mycket privatliv förtjänar en död människa? Det är svårt att inte ställa sig de frågorna.
Mellan varven intervjuas människor som stod Kurt Cobain nära – hans föräldrar, syster, styvmor, Courtney Love, en exflickvän, Krist Novoselic som var basist i Nirvana.
Fram växer bilden av en känslig – och samtidigt rolig – människa som brottats med sig själv sedan unga år och som hade mycket svårt att hantera att han blivit världskänd och ”talesman för en hel generation”.
Tyvärr är filmen lite för lång. På slutet känner jag ”Ska han inte dö snart?” Filmen slutar tvärt en månad före Cobains död – självmordet berörs inte alls. Det känns lite snopet.
Men invändningarna till trots så är det en fin och berörande film, även för oss som inte har någon speciell relation till Nirvana och Kurt Cobain.
