De tittade förhoppningsfullt på varandra. Kanske skulle den andre helt plötsligt bara resa sig upp och erbjuda en stadig hand. Men icke.

Jag insåg att omedelbara åtgärder var tvungna att vidtas om barnen någonsin skulle lära sig åka skridskor. Nästa dag lyfte jag luren.

Kvinnan jag talade med lät smått överraskad, fyraåringar brukade tydligen inte gå i skridskoskolan, förklade hon. Ändå var bägge barnen välkomna eftersom medlemssiffror går före principer.

Det var startskottet på en säsong fylld av tårar, viljestyrka och fromma förhoppningar. Kanske borde kvinnan redan från början ha upplyst mig om att de skolade blivande konståkningsproffs i tajts. Inte snoriga dagisbarn i overall.

Därmed inte sagt att ledarna inte försökte:

– Du måste ta fart med bägge fötterna, så här, sa den unga tjejen.

– Nej, jag måste kissa, sa min son.

När det drog ihop sig för uppvisning brydde vi oss inte om att åka dit. Skridskoskolan var ett avslutat kapitel för hela familjen.

Precis som dansen, judon, gympan och fotbollen. Av överlevnadsskäl fick ingen hoppa av simskolan förrän simkunnigheten var styrkt via intyg.

Dansen ja, den hade ju varit roligt mindes jag. Det gjorde dessvärre inte dottern, eftersom hon blott varit två år gammal och rätt så avigt inställd. Till föräldrarnas förtjusning hade även mammorna och papporna fått dansa på stora scenen till Mora träsk-klassikern ”Honky tonk”.

– Höger ben fram, höger ben bak, höger ben fram och skaka lite grann, nynnade jag.

Fotbollen var egentligen inte någon större förlust. Där tycktes vi snarare ha någonting gemensamt, dottern och jag. Ett gemensamt ointresse. Jag hade själv deltagit i en träning och spelat en match som barn. Passat till Tessan som gjorde mål. Drog mig tillbaka när jag låg på topp.

Men man ville ju för allt i världen inte fostra inaktiva barn, gud sig förbarme. Jag dryftade mina farhågor med en kollega, även hon mamma till två.

– Vad tror du, ska vi satsa på cirkusgympa eller gå med i skidklubben i år?

– Hur gamla är de? ville hon veta.

Som om det spelade någon roll, tänkte jag förvirrat. I vissa länder sydde man till och med in vikter i spädbarnens sparkdräkter. För att de ska bli tyngdlyftare i världsklass. Det hade jag läst.

– Sex och fyra.

– Låt dem va! fräste hon irriterat.

Förvånat stirrade jag på min kollega och letade efter tecken på att hon skämtade. Det fanns inga.

Då kom jag på det. Hon oroade sig naturligtvis för att mina barn skulle bli bättre skidåkare än hennes om vi började redan nu. Jag höll upp handflatorna i en avväpnande gest, men svaret var plötsligt givet. Skidklubben hade just fått två nya medlemmar.