Louise Bourgeois underbara helvete

Jag är så stressad när jag kommer till Moderna museet att jag inte ser den nio meter höga spindeln som är placerad lite vid sidan om ingången. På utvägen är jag lugn och känslofylld och kan betrakta den länge. Den heter ”Maman” (mamma) och är det konstverk som Louise Bourgeois är mest känd för. Jag har länge undrat vad spindeln, så läskig för många, har med mamma att göra. Nu får jag veta att Louise Bourgeois helt enkelt tyckte om spindlar och förknippade dem med sin mor eftersom hon vävde och lagade saker.

”I have been to hell and back”. Så heter utställningen, den största samlingen av Louise Bourgeois verk som visats i Sverige. Och jag blir imponerad: här finns konstverk som är gjorda mellan 1938 och 2009. Jag slås av hur många av dem som Bourg­eois gjorde bara åren före sin död 2010. Här finns teckningar, skulpturer och akvareller. De har delats in i rum efter teman såsom ensamhet, relationer, bräcklighet, trauma och ”ta och ge”. Det senare tycker jag är särskilt intressant, ett ovanligt konstnärligt tema. Här finns ett verk med fullt av röda ord som fått titeln ”Hur många tacksamhetsskulder har du”.

Som ord-människa dras jag till de många verk där Bourgeois använder både bilder och ord. Ibland roliga, ofta tankeväckande. Teckningarna är inte alltid vad man skulle kalla ”fina” och det inspirerar mig, ibland har hon duttat över med Tipp-EX, det gör ingenting.

Medan jag går genom rummen går jag igenom nästan hela mitt känsloregister, både fina och fula minnen. Minnet var mycket viktigt för Bourgeois, som i över 30 år gick i psykoanalys, och det återspeglas i många verk. Det kroppsliga är en annan röd tråd, ibland enskilda delar som huvuden, bröst eller könsorgan, ibland hela kroppar i tyg. Sårbara eller sexuella.

Det sista verket blir väldigt starkt, något så skört som en gammal broderad näsduk. De broderade orden sammanfattar mina känslor: ”I have been to hell and back. And let me tell you, it was wonderful”.