När mördarna är vi själva

– Det enda vi kan lära oss av historien är vad som händer när vi slutar betrakta andra människor som människor. Och att den förändringen kan gå snabbt.

Natalie Ringler.

Det säger Natalie Ringler, regissör till ”Vår klass” som tar avstamp i vad som hände i Jedwabne. Pjäsen är inte dokumentär utan en fiktion.

Massakern inträffar relativt tidigt i pjäsen som sedan fokuserar på vad som hände sedan.

Under utrensningen i Jedwabne sommaren 1941 dödades runt 1 000 judar. De misshandlades, slogs ihjäl och brändes till döds i en lada i utkanten av den lilla staden. De som samlade ihop dem, plågade, mördade och tände på var deras grannar. Människor som de levt tillsammans med i generationer.

Natalie Ringler säger under en paus i inspelningen av ”Vår klass” i Radiohuset att pjäsen sätts upp i en tid där den konfronterar vårt behov av att dela upp människor i vi och dem.

– Det är inte bara något vi gör just nu, vi grupperar oss hela tiden. I sig betyder det inte så mycket. Det som däremot betyder något är hur vi:et förhåller sig till och betraktar dem som är dem:et. Måttet på vårt vi – mänskligheten i vårt vi – är hur vi behandlar dem.

Anna Bikont.

I Polen var det som hände i Jedwabne länge ett icke-minne. Officiellt var det nazisterna som ledde massakern. I Jedwabne talade man inte om det alls. Där hade grannarna tagit över de mördade judarnas hus, ägodelar och arbetsredskap. Anna Bikont, författare till boken ”Vi från Jedwabne”, säger så här:

– Skulden fanns överallt i staden. Även om man inte var den som mördade, var man skyldig genom att vara ett vittne, genom att inte försöka hindra, att inte hjälpa fastän man hade möjligheten. De flesta fick också fördelar av vad som hänt genom att de tog judarnas ägodelar och hus. Och den där skulden sitter väldigt djupt och har förts över från en generation till en annan.

År 2000 lyftes locket till vad som hänt i Jedwabne. Då kom debattboken ”Grannarna” av Jan Thomasz Gross som berättade att det inte var nazisterna som tänt eld på och mördat Jedwabnes judiska befolkning. Det var deras polska grannar.

– Det var väldigt svårt för polacker att relatera till vad som hänt i Jedwabne. Man var van vid att själva vara offer – för stalinismen, nazismen, kommunismen – och när du ser dig själv som ett offer är det svårt att samtidigt se sig som en förövare, säger Anna Bikont när vi ses i ett rum på hennes förlag under ett snabbt Sverigebesök.

I dag tio år efter hennes bok är det mer öppet. Det har kommit fler böcker, pjäser, filmer, det har forskats och skrivits studier, det har öppnats ett historiskt museum om Polens judar.

– Jag måste säga att jag är förvånad över vad Polen har lyckats göra med sitt kollektiva minne, och fortfarande gör. För många polacker blev det en form av katharsis att upptäcka vad som hände. Men visst är det fortfarande ett öppet sår. Viljan att förtränga onda minnen är universell.

Natalie Ringler har i arbetet med ”Vår klass” funderat över vad vi i Sverige har för icke-minnen.

Hon talar om att andra världskriget skapat ett sår i alla andra länder i Europa, förutom Sverige. Ett sår som allting studsar mot, och som man förhåller sig till. Precis som karaktärerna i pjäsen ”Vår klass” förhåller sig till massakern.

– Mycket av det vi upplever som samhället i dag, hur vi hanterar andra som kommer hit har att göra med att vi lever i en förnekelse. Sverige var inte en oskyldig betraktare.

Hon säger inte att allt dåligt som händer i vårt samhälle har att göra med andra världskriget, men hon menar att det är något som skaver där. Något som har att göra med brist på empati och förståelse. Vi talar om hur människor som kommer till Sverige tas emot. Att det inte anses självklart att alla har rätt till tak över huvudet.

– Vi har börjat betrakta människor som kommer hit som så lite värda. Hur ska man förändra? Jag tror ju på solidaritet. Det är en stark måttstock på hur man förhåller sig till andra människor. Vill jag vara en människa som graderar andra i någon slags fallande skala eller ser jag alla som lika mycket värda? Då blir det rätt självklart att alla ska ha samma rättigheter.