Boken handlar om det gamla paret Bertil och Hilma och vad som händer runtomkring dem.

När KA får tag på Anne-Lie sitter hon och talar med en av de boende som badar badkar på Gustavsgården i Gustavsberg utanför Stockholm.

– Vi har det mysigt här, sitter och pratar och lyssnar på musik.

Hon berättar att hon fick inspiration till ”Rävgiftet” från sitt jobb. I boken felbehandlas Hilma och får alldeles för många mediciner. När Hilma själv beslutar sig för att sluta ta alla piller börjar hon gradvis må bättre.

– Jag har sett hur man trycker i människor för mycket medicin. När jag jobbade i hemtjänsten fanns det gamla som ifrågsatte medicineringen och då har man funderat på om det är rätt att övertala dem. Det har inte alltid känts så bra. I dag får vi inte tvinga folk att ta medicin, men indirekt gör man ju det.

Men boken är också en kärleksskildring. Bertil och Hilma har varit tillsammans i många år och lyckas hålla sin relation vid liv tack vare samtal och en slags barsk ömhet.

– Det skrivs inga böcker om äldre människor. Det skrivs bara en jävla massa böcker om framgångsrika unga kvinnor och män i dag, inte om de som inte passar in i det här nya samhället, som inte har kunskap om vad dator och uppkoppling innebär. Och det är många.

I boken får vi också följa två unga människor, hemtjänstarbetarna Elisabeth och Kahle. Kahle utsätts för främlingsfientlighet, en viktig del av boken för Anne-Lie.

– Kahle har en förebild i verkligheten. Jag har träffat så många bra invandrarkillar som är så duktiga.

Anne-Lie Pettersson har också målat omslaget till boken och avslöjar att hon redan nu skriver på en fortsättning.