Ögon svärtade av krig

Arkadij Babtjenko kommer i dagarna ut med sin tredje bok, ”Dagar i Alchan-Jurt”. Alchan-Jurt är en stad i Tjetjenien och huvudpersonen Artiom är med sin trupp utsänd för att omringa rebellerna i staden.

Söderns nätter är svarta och synen till ingen nytta. Om natten måste man förlita sig på hörseln, endast den kan hjälpa en att koppla av genom att söka ljud och tala om för en att allt runt omkring en är lugnt och stilla.

Artiom är Arkadij Babtjenkos alter ego i boken. I två vändor, 1996 och 2000, stred Babtjenko för Ryssland.

– Den största förändringen jämfört med då är att det är diktatur i Ryssland i dag.

Han är stenhård i sin kritik mot Putin och den väg det ryska samhället har tagit. Babtjenko har till och med åtalats för att ha uppviglat till protester, då han skrev reportage om massdemonstrationerna mot den ryska ledningen för två år sedan.

– Man försökte splittra, förstöra, bryta ner oppositionen och man lyckades till viss del. Jag vet inte vad som har hänt med mitt åtal, men eftersom jag inte sitter i fängelse lade de förmodligen ner det.

Trots sin kritik säger han att han inte längre tror att hans böcker kan påverka opinion­en.

– Nu har jag inget mål, jag bara skriver.

Han hade inget som helst medlidande med tjechona eller några samvetsbetänklighet­er. Vi är fiender. Vi måste döda dem, det är allt.

”Tjechona” är en nedsättande benämning på de tjetjenska gerillasoldater som låg på andra sidan stridslinjen.

Hur börjar en människa tänka så som Artiom gör i din bok, att man ”måste döda”?

– Världen blir väldigt enkel, den blir svartvit. De dina och de andra. Och sen blir det personligt. När de död­at några av dina vänner, så handlar det bara om hämnd. Och de mål som kriget syftade till att uppnå är långt ovanför molnen. Det är ingenting man kommer ihåg längre. Du är därnere på marken och det är allt.

För en kritisk röst som Babtjenko är det svårt att försörja sig som skribent i dagens Ryssland. Men han har en egen blogg och under varje inlägg finns ett meddelande om att den som gillar texten gärna får sätta in pengar och på det sättet stödja hans fortsatta arbete.

– Jag tycker att det är ett väldigt bra sätt att arbeta på. Jag blir helt oberoende och får en direktkontakt med mina läsare.

Vi är tillbaka i träsket utanför Alchan-Jurt. Att läsa boken är att ligga där bredvid Artiom, att känna rädslan, hatet och törsten. Man är mycket långt ifrån en mässanläggning i Sveriges näst största stad.

Med nöd och näppe motstod Artiom frestelsen att dricka ur en pöl. Hela dagen hade han avstått från kallt vatten för att spara värme, men nu hade skyddsvästen kramat den sista vätskereserven ur kroppen, droppe för droppe ur varenda por.

Hur var det att komma hem från kriget?

– Jag hade tur för jag börj­ade skriva. Man kan säga att läsarna är mina psykoterapeuter för det blir verkligen lättare efter att man skrivit. Man tar liksom ut upplevelserna ur sig själv och lägger dem på pappret. Så stannar de där.