Dokumentärfilmaren Rainer Hartleb, mannen som satte Jordbro på världskartan, sade i KA för åtta år sedan (nr 18/06) att han nog var färdig med förorten i Haninge, söder om Stockholm.
– Jag kan inte sitta här och kalkylera över en fortsättning.
Nu är han tillbaka, i alla fall, med den sjunde filmen om Jordbrobarnen och jag blir knockad. Tårarna strömmar nerför kinderna, och jag vill aldrig att filmen ska ta slut.
I citatet ovan ligger nog en del av Rainer Hartlebs storhet, även som filmare. Det finns inget kalkylerande i hans berättelser. Han låter människorna sitta framför kameran och prata.
Han började 1972, jag upprepar, 1972. 40 år senare träffar han barnen till Jordbrobarnen och alla är de långt från Jordbro, en till och med i Australien.
Och det har börjat komma små Jordbrobarnbarnsbarn. Vi får möta tio av Jordbrobarnens barn, nu vuxna med skilda livsöden men ändå med saker gemensamt. Framför allt bor ingen i Jordbro. I bakgrunden finns föräldrarna, de som själva var barn 1972.
Att jag är jämngammal med Jordbrobarnen, och har växt upp i ett liknande miljonprogramområde berör mig kanske lite extra. Men jag föreställer mig att Jordbroprojektet har något att säga till alla samhällsintresserade, oavsett ålder och bakgrund. För det är människorna i Hartlebs filmer som är störst. Det är de och deras vilja att dela med sig som gör det här projektet så unikt.
Jag håller tummarna för en åttonde Jordbrofilm om några år, trots att Hartleb nu fyllt 70. Man vill ju veta hur det går.
Att Hartleb åkte till Jordbro från början var för att han ville se hur det var att växa upp i ett av dessa förortsområden som växte fram på 60-70-talen. Man kan se det som en undersökning av folkhemmets själva essens.
2014, när de sista spikarna i folkhemmets kista håller på att slås in, är det bara att hoppas att någon annan med lika öppet sinne tar vid.
