Matintresserade Hassan flyr mer eller mindre hals över huvud tillsammans med sin familj från Mumbai (Bombay) i Indien. De hamnar i London men slår sig snart ner, av en slump, på den franska landsbygden.

Där öppnar de en indisk krog, problemet är att mitt emot ligger en klassisk fransk restaurang med en stjärna i Michelinguiden.

Hassan visar sig vara en ovanlig talang i köket och ett restaurangkrig tar vid. Det hela avlöper ungefär som man trodde från början.

Jag har själv inte läst den roman från 2010, nyligen utkommen på svenska, som filmen bygger på. Men jag har svårt att föreställa mig att boken är lika slarvigt berättad som filmen. De rasistiska undertoner som präglar kampen mellan de franska och indiska köken avhandlar Hallström på tre minuter. Filmen är fullständigt nedlusad av schabloner. Ett exempel skulle avslöja för mycket av handlingen, men mer förutsägbart berättande får man nog leta efter.

Sen är det svårt att inte låta bli att fundera över skådespelarvalen. Även om Helen Mirren är en gudabenådad skådespelare, undrar jag varför hon fått rollen som den urfranska Madamen på restaurangen mitt emot. Och varför pratar den indiska familjen bruten engelska med varandra sinsemellan medan fransoserna i varje fall i bland pratar franska?

Trots de många och starka kryddorna, smakerna, dramatiken och de mustiga karaktärerna hettar det aldrig till i Hallströms film. Vilket det inte gjort i någon av hans filmer sen Gilbert Grapes dagar i början av 90-talet.

I filmen talas det om hemligheten bakom god matlagning, och det slås fast att en bra kock antingen har ”det” eller har ”det” inte. Kanske går det att översätta till filmregissörer och Hallström har ”det” inte längre, tyvärr.

Lättsmält underhållning för stunden kan det med liten marginal passera som.