Det är ett rikt porträtt vi bjuds när det nu blir film av Björn Afzelius liv. Från den hårda barndomen – skildrad i sången Ikaros – till framgångarna med Tusen bitar och Sång till friheten.
Berg och Gertten väjer inte för de mörka sidorna, som också finns beskriven i Gunnar Wessléns bok om Afzelius som kom ut tidigare i år (recenserad här). Den kan med fördel läsas i anslutning till filmbesöket, samtidigt som det blir tydligt vilket övertag filmen har i och med att musiken här lyckas skapa de stämningar som en bok har svårare att göra.
Min största invändning är att filmarna lite för ofta förlitar sig på repetitionsbilder från den pjäs om Afzelius som sattes upp på Stockholms stadsteater i fjol. Film är film och teater teater, och här finns så många aldrig eller sällan visade klipp att det hade räckt ändå.
Björn Afzelius fick aldrig något erkännande av kritikerna, kanske kan han nu få den återupprättelse han förtjänar. Hans texter behövs och förtjänar att återupptäckas, och visst undrar man vad han hade skrivit om den väg vårt svenska samhälle har tagit i dag.
Visserligen kunde han ibland vara dogmatisk i sin kommunism, men Berg och Gertten framhåller också att han tog avstånd från Castroregimen i sina sena levnadsår.
Tack vare den här filmen känns det som om vi lär känna människan Björn. En man som, enligt en av hans vänner, kanske allra helst hade varit latinamerikansk världsmästare i mellanvikt i boxning.
