Det skrivs just nu spaltkilometer om effekterna av den marknadsutsatta välfärden. Företagarna som fått skattepengarna i sina händer talar om värdet av att fritt få välja från ett smörgåsbord av i hög grad privatiserad vård, skola och omsorg, och menar att all avvikelse från pågående kurs allvarligt skulle försämra för medborgarna. Mindre högt talas om miljarder skattekronor som undgått beskattning via fiffiga räntesnurror och slutdestination i något skatteparadis. Och alla problem anses kunna lösas med massor av kontroll och utvärderingar.

Om det samhälle som detta system skapar handlar Kristina Matssons angelägna och innehållsrika bok. Med utgångspunkt från olika områden i samhället får vi möta dess effekter. Som den mekaniska rösten som ber dig betygssätta samtalet med SL-service, där en anställd får klä skott för den dåliga service politikerna ansvarar för. Eller stressade undersköterskor som har hemtjänstens digitala övervakning via pekskärmar och inloggningar men otillräckligt med tid till brukarna, Det är en utveckling mot det som LO-utredaren Sten Gellerstedt träffsäkert benämner digital Taylorism.

Hans rapport visar att flera av LO:s medlemsgrupper inte får del av arbetsutveckling , deras jobb har tvärtom blivit mer utarmade. Nästan var tredje kvinna i arbetaryrken uppger att deras arbete är själsdödande enkelt, mot var femte för 20 år sedan. ”Hemtjänstpersonalen loggar in och ut hos de äldre så att arbetsgivaren kan se att de inte tar en pratstund utöver det som krävs i uppandlingsunderlaget, och att de följer planeringen ner på miniminivå /–/(s.52 f.) Digital taylorism hänger ihop med utvecklingen mot färre fast anställda och en växande grupp som vårdföretaget eller den kommunala hemtjänsten kan ringa in när de behövs.: ”I den kommunala sektorn minskade andelen fasta jobb för tredje året i rad och var femte kommunanställd hade ett tidsbegränsat jobb år 2012. Hos privata utförare är andelen otrygga jobb ännu högre. (s 53)”

Nej, allt går inte att mäta. Men de resultat som finns om vad den digitala taylorismen gör med människors arbetslust, psykiska hälsa, förmåga och trygghet visar med skrämmande tydlighet att priset för valfrihetsrevolutionen varit högt. Och att de som betalar mest är de som tjänar sämst.