Det är omöjligt att se den här filmen utan att dras med. Ila (Nimrat Kaur) och Saajan (Irrfan Khan) är två människor som var och en sitter fast i sina liv. Ila är hemmafru och mer eller mindre fången i sitt äktenskap hemma vid spisen. Saajan är en äldre tjänsteman som sörjer sin fru så intensivt att han pausat livet och stänger ute andra människor. När de två långsamt och på ett osannolikt sätt hittar varandra får båda anledning att leva upp igen. Men frågan är om de vågar? Ända till slutet av filmen är det ovisst hur det ska bli.
Det här är en film om Indien eller kanske framförallt Bombay lika mycket som det är en kärlekshistoria. Många scener utspelar sig i den hektiska biltrafiken, på trånga tåg och i typisk indisk kontorsmiljö. Bara det gör filmen sevärd. Bombays invånare har också en viktig roll i handlingen. Speciellt den unika yrkeskår som varje dag hämtar tjänstemäns lunchlådor hemma hos deras fruar eller på restaurang. De kallas dabba wallahs och för hundratusentals lådor genom den hektiska trafiken varje dag. De flesta av dem kan inte läsa och skriva så lådorna kan inte märkas med adresser. Rätt låda når ändå rätt person tack vare ett färg- och symbolsystem som lådorna märks med. En Harvardstudie som gjorts om systemet som kom fram till att bara en på en miljon lådor hamnar fel.
Den här filmen handlar om vad som händer med den lådan. Ilas låda hamnar hos Saajan istället för hos hennes man. När de båda upptäcker felet börjar de skicka små brev till varandra i matlådan. I början korta, nästan enstaviga – så småningom långa tankar om sig själva. Utan att ha sett varandra eller ens kunna varandras namn inleder de en kärlekshistoria.
Det här är Ritesh Batras första långfilm. Det är en vacker välgjord debut som både är rolig och charmig. Dessutom lyckas han med något så ovanligt som att göra en feelgoodfilm både för den som är filmintresserad och den som bara är ute efter en stunds underhållning.
