När Eric (Peter Magnusson) vinner pengar på en skraplott bestämmer han sig för att sluta jobba och bli fotbollsproffs. Enligt en teori krävs 10 000 timmars övning för att bli proffs på något. Problemet är att hans fru Emma är S-politiker som predikar en arbetslinje. Det är konflikten som filmen bygger på och det blir aldrig tillräckligt spännande även om det är roligt ibland.
Dessutom har jag svårt för killarnas oansvariga grabbighet. Till exempel gör Erics kompis Bengtsson (Özz Nûjen) sexuella anspelningar på sin arbetsplats och skolkar från jobbet för att spela fotboll. Jag känner mig ungefär lika ”tråkig” och präktig som Erics fru, som pratar om att dränera gräsmattan och skaffa barn när hennes man bara vill spela fotboll.
Sedan är det lite underhållande att spekulera i om filmen har ett politiskt syfte eftersom man valt att ha just en S-politiker som aspirerar på att bli statsminister. Fast det är inte den mest radikala vägen man valt i så fall – Emma beskylls av partikamrater för att vara en borgarsosse. Hon vill föra en politik som satsar på de välbeställda eftersom ”allt färre jobbar med kroppen”.
