Klippet där Paul Potts gör sitt första framträdande i en talangjakt i brittisk tv har setts över 150 miljoner gånger på Youtube. En osäker mobiltelefonförsäljare med taskiga tänder går upp på scenen och säger att han ska sjunga opera. Medlemmarna i juryn tror inte sina ögon. När han tar ton tror de inte sina öron. Publiken jublar, ögon tåras och en ny världsstjärna är född.

Nu när Paul Potts liv blivit film har det pressats ner i mallen för klassisk brittisk feelgood. Rått men hjärtligt gnabb med föräldrarna vid frukostbordet – check. En underlig kompis med massor av knasiga repliker – check. Kärlekstrassel som slutar lyckligt – check. En mobbare som får smaka på sin egen våldsamma medicin – check. Det är inte det bästa som gjorts i genren, tempot sackar en aning här och där, men absolut ett gediget filmhantverk.

One Chance är en klassisk hjältesaga, och har egentligen inte ambitionen att vara något annat. Samtidigt berättar filmen en annan historia. ”Varför kan han inte tänka på sig själv för en gångs skull?”, säger Pauls bekymrade mamma vid ett tillfälle. Det är lätt att känna sympati med huvudpersonen, men faktum är att han tänker väldigt mycket på sig själv. Först sätter han sitt nya sköra förhållande på spel genom att åka till Venedig och studera sång. Sedan är han nära att sumpa det helt efter att ha blivit utdömd av Pavarotti. När musikkarriären går i stå ligger han hemma i soffan och deppar, samtidigt som hustrun Julz både jobbar extra och tar hand om hans smutsiga kläder. Följ din dröm, säger One Chance – men vilka är det som tillåts drömma? Och vilka har inga drömmar alls, eftersom de är fullt upptagna med livet? Det är frågor som regissören David Frankel hade kunnat utforska, men då hade det förstås blivit en annan film.