Året är 1961. Folksångaren Llewyn Davis kämpar för att slå igenom. Han rör sig i samma kretsar i Greenwich Village i New York, som en viss Bob Dylan också rörde sig i.

Men det här är ingen framgångssaga á la Dylan. Llewyn tycks vara född till loser. I princip allt han företar sig misslyckas: karriären, relationerna, kattvaktandet.

Visserligen spelar han och sjunger rätt bra men ingen blir riktigt gripen av hans musik. Lite så är det med hela filmen, det är melankoliskt, bra musik, bra skådespeleri, lite småhumoristiskt emellanåt. Men det griper aldrig riktigt tag. Ett problem är att huvudkaraktären är så ensam, det fladdrar förbi en massa andra människor men vi får inte lära känna någon annan egentligen.

Även om hans ensamhet och uppgivenhet känns in på bara skinnet så är den bestående känslan efter filmen mer eller mindre en axelryckning. Ingen av Bröderna Cohens bästa.