Uska stjärna i Bloms nya film

Vi möter Maria i hennes nya arbetslokal i ett industriområde i utkanten av Falun. Som få andra svenska regissörer är hon sedan den guldbaggebelönade debuten från 2004 intimt sammankopplat med sin hemstad.

– Min primära drivkraft att göra den nya filmen ”Hallåhallå” här var att jag ville jobba hemma. Men det finns ett jätteproblem: finansi­eringen.

En stor del av svensk film görs sedan några år tillbaka i Trollhättan. Jag frågar henne hur det påverkar Sverigebilden att man får se så lite av platsen Sverige i svenska filmer.

– Jag tycker att det är jättetråkigt. Och det syns också i diskussionen om dialekter. Där kan det bli helt bisarrt, en film kan utspela sig i Malmö och så pratar folk rikssvenska.

I Hallåhallå är det dalmål som gäller, nästan utan undantag. Undersköterskan Disa är en nyskild kvinna som försöker få vardagen att fungera som varannanveckasmorsa och som egentligen bara trivs på ett ställe: jobbet. Närmare bestämt ortopedkliniken vid Falu lasarett. På ett ställe i filmen säger hon ”jag älskar den här enkla världen där det bara är liv och död”.

– På jobbet är Disa säker, lugn och trygg, sen när hon går utanför dörrarna och ner på affären känner hon sig ibland bara som en liten skit. Men hon är en stjärna på ortopeden. Hon har tålamod, är kunnig, har hjärta. Det tyckte jag var en rolig kontrast att ha med.

Uppslaget till filmen fick alltså Maria Blom när hon läste en tidningsartikel där det nämndes att undersköterska var ett av de vanligaste jobben.

– Det är typiskt nåt som man inte får se på film. Jag försöker ofta hitta nåt som andra inte har gjort.

Hon och delar av skådespel­arteamet var uppe och ”praktiserade” på avdelning 17 på lasarettet för att få en bild av hur arbetet var i verkligheten.

– Det var verkligen en stor upplevelse. Och skönt att det var så odramatiskt, man lever så nära liv och död. Det är odramatiskt med livet. Vi fick många nycklar till hur vi skulle gestalta den här avdelningen i filmen.

När en av Disas kolleger hotas av uppsägning väcks solidariteten på arbetsplatsen. De måste göra något. Disa måste göra något.

– Det är ett av filmens teman: Frustrationen över det individualistiska samhället. Det känns som vi har kommit bort från det kollektiva. Jag ville skapa en situation på hennes arbetsplats där det pratas nedskärningar och så är det till slut några som ska gå och den tystnaden då som kan bli, för alla är så jävla glada att det inte var de som fick gå. Från början hade manuset mycket, mycket mer av den varan.

Hon berättar att producenten inte riktigt gick loss till hundra procent på klasskampstemat och filmen kan också ses som ett relationsdrama, med Disas kärlek till sin exman och hoppet om något nytt. Samtidigt är det en väldigt rolig film, med snabba repliker och väl fång­ade biroller.

Maria Blom dricker ur det sista teet ur sin Fantomenmugg – ”jag är lite fixerad vid superhjältar” – och berättar hur det gick till när filmen fick sin huvudrollsinnehavare, den för svensk publik relativt okända finlandssvenskan Maria Sid.

– Hon regisserade Masjävlar på Lilla teatern i Helsingfors. Jag träffade henne där och kände nånting för henne. Vi gjorde en provfilmning och hennes agent hörde av sig och sa att Maria aldrig velat nånting så mycket som det här. Jag hade massa andra jättebra skådisar. Men jag tyckte att det Maria har är att man känner hennes historia. Hon bär med sig nånting.

Disa utvecklas under filmen till en väldigt modig person. Varifrån kommer det?

– Hon börjar prata med andra människor. Det är nånting som händer i det. Man blir ju stark av att vara många.

”Hallåhallå” har premiär den 7 februari.