Fasta anställningar är idag undantag och givetvis bryter den osäkra arbetsmarknaden ner människor när ingen anställningstrygghet finns och där arbetsgivarna har övertaget. Från politikerhåll tycks det inte finnas någon vilja eller intresse att ta tag i frågan, som måste anses vara ett alarmerande samhällsproblem. Antalet tillfälligt anställda var i oktober 2013 hela 722 000 individer, en hisnande siffra.  152 000 anställda inom kommunal och privat välfärd har otrygga anställningsformer. Visstidsanställningarna gör det omöjligt att planera långsiktigt och att inte veta från en dag till en annan hur framtiden ser ut, skapar en destruktiv oro och en stress och nu ökar också psykisk ohälsa. Det ligger nära till hands att anta att det hänger intimt samman med de osäkra villkoren på arbetsmarknaden.

Frågan är hur mycket arbetslivet ska få kräva av oss människor och vilka krav som är rimliga? Att springa som en skållad råtta mellan olika otrygga anställningsformer och behöva arbeta med kanske ett, två, tre olika sorters arbeten för att få ekonomin att gå runt, är givetvis ohållbara livssituationer.

Den otrygga arbetsmarknaden bör definieras som en samhällsfara och frågan borde ha högsta prioritet i den politiska – och fackliga debatten. Att få en tillsvidareanställning är idag nästan i paritet med att vinna på Lotto och då är självfallet något helt galet. Ska vi ha ett ”A-lag” och ett ”B-lag” på arbetsmarknaden, där de med fasta anställningar spelar i en division och de med otrygga anställningar spelar i en annan? Otrygga anställningar är en välfärdsfråga och det är helt orimligt att personal inom Kommunal kan arbeta i åratal på visstidsanaställningar och vikariat. Samma fenomen är även mycket tydligt bland Handelsanställda. Det är hög tid att sätta ner fötterna och säga ifrån: STOPPA SKITLIVET NU och kräv anställningsformer som ger både ekonomisk och social trygghet.

Ja

Arbetstrygghet.

Nej

Arbetsotrygghet.