Hade det inte varit för att jag visste att avsändaren var en vårdgivare hade orden lika gärna kunnat komma från en korvstoppningsfabrik. Eller en klädbutik.

Jag konstaterade förundrat att varendaste litet företag, eller kommun också för den delen, numera har en uppsättning värdeord att trycka i ansiktet på blivande kunder och anställda. Är det inte ”kvalitetsinriktat” så är det ”laganda”. Ibland tycktes hela värdegrundshysterin gått så långt att den spridit sig ner till minsta enhet. ”Här på Nyckelpigans avdelning satsar vi på delaktighet, medan Myran har valt samhörighet!”

Irritationen bubblade raskt upp. Välj värdeord som har anknytning till verklig­heten! ville jag fräsa till alla värdeords­makare där ute. ”Ögontjänare”, ”kappvändare” och ”älskvärd i medvind”. Fast då fanns så klart risken att ”kunderna” skulle lysa med sin frånvaro illa kvickt. Ingen skulle längre behöva barnpassning och ingen skulle heller bli sjuk eller gammal. Så visst hade de en funktion att fylla, de värdelösa värdeorden, tänkte jag uppretat.

Problemet var troligtvis att de som hade skrivit värdeorden sällan jobbade i verksamheten. De städade inga trappuppgångar och lagade inte mat till hundratals elever. Hade de någon gång gjort det var det senast under tidigt 90-tal. Jag försökte föreställa mig en yrkesverksam brandman som mitt under en utryckning hejdade sig för att överväga om branden skulle släckas ”effektivt” eller ”professionellt”. Eller en undersköterska som grubblade över om bensåren skulle läggas om ”med människan i centrum” eller som ”en del i en helhet”.

Då slog det mig att steget mellan värdeord och mindmap inte är särskilt långt. Själv hade jag nyligen råkat ut för en tankekarta föreställande en sol där solens strålar mynnade ut i själva värdeorden. Bara tanken på solhelvetet fick mig att bita ihop käkarna så det knakade.

Såja, det kunde ha varit värre, påminde jag mig själv. Jag hade fått berättat för mig hur förrförra chefen lagt fram en bild på ett stekt ägg och entusiastiskt berättat att redaktionen var gulan medan vitan representerade verkligheten. Tanken hade varit att ingjuta mod hos medarbetarna så de skulle våga ge sig ut i vitan, det vill säga ut i verkligheten. Ahhh!!!

Jag kämpade mot impulsen att skrika högt rakt ut. Det är möjligt att chefer måste producera solar och stekta ägg för att i sin tur ha något att visa upp för sina chefer. ”Titta här vilket kreativt dokument jag har skapat för att inspirera personalgruppen!” Gör det i så fall och lås sedan in dem i något dokumentskåp någonstans, men snälla, låt oss som ska göra jobbet vara ifred. För då kan vi lägga vår tid på sådant som är värdefullt, på riktigt.