Från dikt till dikt i kyrkans torn

Skallsjö kyrka ligger i Floda ett par mil utanför Göteborg och upp-
fördes på 1860-talet. Men det var när kyrkan renoverades 2010-2011 som tornet fick sin nuvarande karaktär. Som en fyr med en enorm ljuskälla, liknande en kristallkrona, men bestående av plexiglaspinnar som hänger från innertaket. ”Ett andligt andaktsrum nära himlen”, kallade arkitekten det för i samband med återinvigningen.

Och nog känner vi oss lite närmre himlen när prästen Carl Martin Hægermark välkomnar oss, ett trettiotal personer i tornet, till kvällens lyrikmaraton:
  – I en tid när ekonomismens kalkyler håller oss i ett järngrepp vill vi slå ett slag för humaniora, musiken, poesin, det levande ordet.
  Sedan ringer kyrkklockorna och hela ljuskronan skallrar.
  Och diktläsandet sätter i gång. På en enkel pinnstol byter de sju läsarna plats som i en stafett. De är alla vanliga församlingsbor, plus två präster.

Agneta Thomasin Svensson bor inte själv i Skallsjö, men i den närliggande församlingen Stora Lundby.
  – Jag läste om den här kvällen i informationsutskicket som kom med tidningen. Då ringde jag och frågade om jag fick vara med.
  Till vardags är Agneta timanställd som ledsagare i Lerums kommun. Hon säger att hon alltid varit en läsande människa, att det var något hon fick med sig från sina föräldrar. Bland de första starka läsupplevelserna hörde en antologi med indiandikter som hon läste när hon som ung arbetade på S:t Jörgens mentalsjukhus i Göteborg.
  – Jag lånade den där boken och lämnade aldrig tillbaka den. Jag känner att de dikterna talar till mig. Jag tycker mycket om naturen och det är självklara dikter för mig. Det finns en enkelhet och friskhet där, eftersom det inte är tänkt som litteratur.

En av indiandikterna, Vi väntar i mörkret, läser Agneta i kväll häruppe i tornet. När hon för något år sedan gick en skrivarutbildning i Kristianstad fick de i uppgift att skriva ett svar till en dikt. Agneta skrev Vi väntar i ljuset som ett svar till indiandikten, och också den läser hon i kväll.
  Hon är inte helt ovan vid att läsa inför publik, har bland annat deltagit i en Poetry slam-tävling och är med i en litteraturförening, där man läser för varandra i en mindre grupp.
  – Jag tycker egentligen inte att det är så svårt. Själva haken är att man måste fånga publik-ens uppmärksamhet och det märks väldigt tydligt om något inte griper tag. Det roligaste är att få respons på det man läser. Ja, det är helt enkelt roligt att dela med sig.

Kvällen lägger sig och fullmånen lyser upp i det becksvarta mörkret därute. Lanternan i kyrktornet växlar färg medan dikterna avlöser varandra: Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Tomas Tranströmer, Anna Maria Lenngren. Agnetas första dikt för kvällen är Allena var jag, av Johan Ludvig Runeberg. Dikterna varvas med levande flöjtmusik och publiken är ömsom andäktig, ömsom fnittrande när Kristina Lugns  ”vackra barn i bävernylon” bereder plats åt Gustaf Frödings hummande bergatroll. Agneta läser en sonett av Malte Persson.
  Efter två timmar lämnar vi kyrktornet en efter en. Alla med känslan av att ha varit med om en alldeles ovanlig höstkväll.