Kjell-Åke Andersson, regissörKjell-Åke Andersson.

Det tar inte en halv minut från det att vi träffas till dess att dagens politiska situation är uppe till diskussion. Den tv-sända partiledardebatten, Moderaterna som kallar sig ”det nya arbetarpartiet” och Socialdemokraterna som han tycker borde kalla sig ”det nya medelklasspartiet”.

Regissören Kjell-Åke Andersson har en uppenbar politisk glöd, och kanske var det också därför just han valdes ut av Åsa Lindeborg att göra en filmatisering av hennes succéroman, ”Mig äger ingen”.
   – För mig känns filmen fristående från boken även om den är baserad på boken. Det är två olika verk. Jag valde historien om pappan och dottern och skalade bort en hel del av det andra. Att det utspelar sig i arbetarklassmiljö är en annan viktig del. Det är en klasshistoria. Och jag har gjort en historia som bygger på de delarna.

Det är genom barnets ögon vi får följa vad som händer. Hur arbetet och alkoholen sliter i pappans kropp. Hur den obrottsligt lojala kärleken ett barn känner till en förälder kan förändras när barnet växer upp och beroendet inte längre är totalt.

Pappan som försöker bibehålla sin stolthet in i det längsta. En man så ensam i allt förutom i samvaron med dottern. Scenen från Första maj när han står med sin cykel och ser demonstrationståget dra förbi. Egentligen är han en av dem, men han står utanför och bara lyssnar till de konkreta kraven och slagorden.
   – Hans berättelse om en bättre värld, en värld i den rena, goda kommunismen bär spår av en saga och en dröm. Ett Kuba där ”vintern är avskaffad”, säger Kjell-Åke Andersson.

Hans film har en stark politisk underström trots att relationerna står i centrum. Klass är en fråga som han vill lyfta, och gärna diskuterar och problematiserar. Men han säger att han är medveten om att filmen rent kommersiellt kommer att presenteras som en film om en far och en dotter.
Det är en sådan tid vi lever i.