Bards bilder ställs ut

Magnus Bard.

Hur är det att publiceras både i DN och KA?
   – Det känns viktigt i båda fallen. Man kan plantera tankar och engagera folk politiskt. Jag tycker faktiskt att det är mitt huvudsyfte. Att man ska bli en reflekterande samhällsmedborgare. Sen behöver vi inte tycka lika.

Utställningen heter Vart är vi på väg. Så jag frågar dig det: Vart är vi på väg i Sverige i dag?
   – Att jag ställer frågan beror på att jag faktiskt tycker att vi är på väg åt ett nytt håll i Sverige.

Vilket håll då?
   – Åt det mer individualistiska hållet. Där man monterar ner mycket av välfärden fast man inte låtsas om det. Och där alla stora partier samlas i mitten i stället för att blotta den här konflikten. Ska vi behålla välfärdsstaten Sverige där vi tillsammans bidrar till allas bästa? Eller ska vi sköta oss själva? När folk får det tillräckligt bra tycker man inte att man behöver hjälp av varandra. Det är en fara när medelklassen växer sig så stor. När den tycker att den inte behöver vara solidarisk längre får man en tippning.

Kan politisk satir förändra?
   – Ja, det tror jag absolut. För den kan vara en lustfylld, humoristisk och lättsam ingång i nånting som kanske känns komplicerat. Var ligger makten till exempel? Det kan man i bästa fall åskådliggöra med en enkel teckning.

Magnus Bards bilder finns ännu inte samlade i någon bokform, men han berättar för KA att planer finns.
   – Jag går och funderar på hur jag ska göra det där på ett bra sätt. Jag får förfrågningar från förlag och läsare då och då.
   Den nu aktuella utställningen spänner ända tillbaka till sekelskiftet och handlar bland annat om klasskillnader, individualism och ekonomi. Men Bard lyfter också fram miljö- och klimatfrågor:
   – Det är en jätteviktig fråga för mig. Då handlar det inte bara om Sverige utan om den globala ekonomin och överuttaget av naturresurser. Det finns massor att göra.

När man arbetar med satir antar jag att man måste uppröras en del, när blev du senast upprörd av nånting i samhället?
   – Jag är upprörd nästan jämt (skratt). Jag skulle vilja skrika ut saker, men då kanske inte nån lyssnar. Man får försöka vara lite smart, man vill ju nå dem som inte tycker som en själv utan som kanske är möjliga att påverka på nåt sätt. De skrämmer man ju bort om man skriker dem i örat. Man måste tygla den där ilskan.
   Magnus Bard berättar att han gärna åker ut och pratar om sina bilder och om politisk satir.