En biokväll med solkraft

Kristina Müntzing och Kalle Brolin.

– Fan, jag tänker alltid att vi ska vara så förberedda, sen blir det kaos ändå.
  Kalle Brolin suckar till och fortsätter slita med ljudanläggningen. Det är mindre än en halvtimme tills de första besök­arna kommer och dagens regn har fått högtalarna att strejka. Men till slut verkar allt fungera och Kalle och hans sambo Kristina Müntzing hinner berätta lite om hur idén till Sunshine Socialist Cinema föddes.
  – Vi var på resa i Buenos Aires när vi besökte en utomhusbio. Vi tyckte det var fantastiskt och tänkte att när vi kommer hem ska vi skapa vår egen bio.

Det här var 2006 och det hann dröja några år innan utomhusbion här i Höja blev verklighet. Men i fjol var det premiär. Och ända sedan starten har bion drivits med ett tolvvoltsbatteri, laddat helt på solkraft.
  – Det är framtiden, säger Kalle. Alla kommer att bli tvungna att ha det så fram­över, då är det bättre att börja i tid. Vår slogan är ”omfördelning av överflöd” och det finns ett överflöd av ljus på dagen och ett underskott på natten, så vi omfördelar överskottet av ljus med hjälp av projektorn.
  Till vardags är både han och Kristina konstnärer. Kalle jobbar mest med videokonst medan Kristina är skulptör.

En traktor dånar förbi på stora vägen utanför hustomten och tystar vår intervju för en stund. På kvällens program står två filmer: Först en svensk film där svenska valaffischer har målats om av indiska konstnärer och hålls upp av indisk lokalbefolkning. Det är intressant att se hur svenska slogans ändrar innebörd när de förflyttas geografiskt till ett annat fattigare land. Den andra filmen heter ”You are all captains” och är en marockansk film som handlar om ett filmprojekt där några marockanska pojkar ska lära sig att själva göra filmer, men gör revolt mot sin lärare, regissören. 
  – Jag hade läst om den film­en och tänkt att jag skulle gå och titta på den när den kom till någon filmfestival här i Sverige, så som Göteborg eller Tempo i Stockholm, säger Kalle. Men den kom inte, då tänkte jag att vi visar den här, så att vi får se den!
  Mörkret börjar lägga sig över Höja och den första publiken kommer in i villaträdgården. Där återfinns några bekanta till Kalle och Kristina, men också kulturintresserad allmänhet och några äldre män från byn som undrar vad det här är för något.

Kristina tar fram en stor gryta med popcorn och bjuder runt tillsammans med hett te som värmer mot den kyliga kvällen. Allt är gratis.
  – Det är av flera anledningar, säger Kalle. Dels är det en tanke från biblioteken: man ska inte behöva köpa alla böcker, det är samma sak med våra film­er. Sen är det också en slags tröskel och motstånd som ska övervinnas. Då får man bjuda lite. Folk har gjort sig besvär och tagit sig till den här lilla byn på landet och ska sitta utomhus sent på kvällen. Då får man vara lite generös.
  Den lilla hemmabyggda träläktaren fylls upp och Kristina delar ut filtar och sittunderlag till åskådarna. Sen håller Kalle en kort introduktion till kvällens filmer och så drar bion i gång. Ett regn smattrar på parasollet som är uppspänt över oss och efter nån timme kommer Kristina ut med rykande färska kanelbullar till alla. Rislampor hänger i träden runtom i trädgården, allt drivet på solkraft förstås. Det hela är helt enkelt mycket mysigt.
  När filmen är slut vidtar en livlig diskussion i publiken.

Ett par dagar efteråt ringer jag upp Kalle för några kompletterande frågor. Jag undrar vilken som är drivkraften, vad som får dem att fortsätta. Han svarar:
  – När en del säger ”störta regeringen” låter det som trams. Men när man gör konst kan man ta sånt som låter som trams och så bestämmer man sig för att ta det på allvar. Så kör man det konsekvent och då blir det till slut något seriöst av det. Så visst kan man säga att drivkraften är att störta regeringen.