I våras blev jag svårt sjuk och har tillbringat en månad på sjukhus och ur ett solidariskt perspektiv borde jag skriva om kraschen. Något hindrar mig att skriva om katastrofen och kanske beror det på att mitt sammanbrott faktiskt kan definieras som en katastrof och att mitt gamla liv ligger i ruiner. Hur skriver man om att livet som man en gång hade är ödelagt?

”Förr i världen” var jag en framåt och kavat människa, rent av ganska modig och jag firar faktiskt 30-årsjubileum som människorättsaktivist i år. I trettio år har jag ägnat mig åt ideellt arbete för mänskliga rättigheter, fred och asylfrågorna och därför tror jag också det är symptomatiskt att när en person som jag går sönder, ”hjälparen” är det hart när omöjligt att finna orden, för att beskriva att jag själv är en människa som behöver hjälp.
  Långsamheten och göra alla moment mycket stilla och steg för steg förstå varför jag kollapsade och gick sönder. De som själva varit med om ett sammanbrott förstår utan ord vad jag försöker berätta om, de som själva inte varit här, förstår inte. Något går sönder och det finns ingen reserv att ta av. Det är i sig en skrämmande upplevelse att acceptera att ”spotta i nävarna” tillhör det förgångna, nu handlar det mer om ”vara mycket snäll mot sig”, som farbror doktorn uttryckte saken. Inte rycka upp sig, utan bygga upp sig.

Jag arbetade mig sjuk och i våras spottade jag rent blod och där och då borde jag klivit av tåget och ringt till doktorn och blivit långtidssjukskriven, men faktum är att nedskärningarna i välfärden fick mig att kämpa på, ty jag trodde inte att Försäkringskassan skulle godkänna en kollaps som skäl till sjukskrivning. Det vittnar om en förlorad tilltro till samhället och den sittande regeringen. Det är förbjudet och tabu att inte orka arbeta dygnet runt och jag som låg på uppåt 70 timmars arbetsveckor borde ha hållit samman. Ett samhälle som skapar känslor av skam och skuld – ”skyll dig själv” är ett farligt samhälle med förödande konsekvenser för både enskilda individer och ”samhällssjälen”.
  Så jag fortsatte i blindo tills kraschen var ett faktum och nu är vägen tillbaka mycket längre än om jag hade gått av tåget i tid. I ett tryggare samhälle kunde det kanske ha undvikits? Var finns då det hoppfulla? Ett fundamentalt sammanbrott innebär också en möjlighet till en omorientering. En grovsortering i det egna livet. Det livshållbara får stanna kvar och det livsodugliga åker direkt i soporna. En andra chans är också en möjlighet till något bättre. Enkelt är det inte, men vem påstod att livet skulle vara enkelt?

Ja

Det hälsobringande.

Nej

Arbeta sig sjuk.