Det finns risker med att animera gamla barndomshjältar, särskilt de där det redan finns en tecknad förlaga som betytt mycket för många. Ändå klarar sig den nya Alfonsfilmen ganska bra.
  Berättelsen om Alfons längtan efter en hund fungerar trots att den hamnat en bit från originalberättelsen. Det är bra att kompisen Millan får en stor roll och att man lagt till bihistorien om ett gäng äldre barn som tycker att Alfons är för liten att leka med. Framförallt är det ett bra sätt att se till att den grabbiga Alfonsvärlden berikas med tjejer som är lika självklara som killarna.

Annars spelar filmen lika mycket på starka barnkänslor som Gunilla Bergström gör i sina böcker. Det är omöjligt att inte känna Alfons ångest över att han inte kan låta bli att ljuga och ”låna” pengar för att han så gärna vill ha den där hunden.
  Filmens enda riktigt stora brist är animeringen.  Det enda sättet att komma undan med det är att kalla det en retrovink – men det är inte helt kul att titta på.