Steve Butler (Matt Damon) jobbar med att ge lantbrukare i USA ”en sista chans”. Åtminstone är det vad han intalar sig själv – andra skulle nog säga att han är i miljöförstörarbranschen. Det handlar om fracking, en omstridd metod som går ut på att spräcka sönder skifferlager långt under jordytan för att frigöra naturgas. Steve och hans kollega Sue Thomason (Frances McDormand) får markägarna att skriva under avtalen. När kemikalierna från utvinningen förorenar vattnet och dödar boskapen är de redan långt borta.

Promised Land utspelar sig i den idylliska småstaden McKinley. Steve och Sue skaffar en risig bil, ekiperar sig med flanellskjortor och ger sig ut på landsbygden för att vinna invånarnas förtroende. Den här gången går det inte som de tänkt sig. En påläst naturkunskapslärare börjar ställa jobbiga frågor, och en mystisk miljöaktivist dyker upp och drar igång en kampanj mot gasprojektet.

Gus van Sant har hyllats för sina långsamma ”svåra” filmer, som Elephant och Paranoid Park. Promised Land är något helt annat – en rak, ganska konventionellt berättad historia med tillrättalagt slut. Regissören kan sitt filmhantverk och tar till alla knep i boken – kärlek, vackra vyer, en huvudperson som hamnat snett men är god innerst inne – för att vinna publiken. Det känns helt okej. Fracking är ett angeläget ämne, och Promised Land ringar effektivt in det dilemma som många lantbrukare i USA nu ställs inför. De behöver pengar för att ha råd att bo kvar i sin hembygd, men om de nappar på gasföretagens erbjudanden kanske de inte har någon hembygd kvar.