De är nariga och röda som skinnet hos fjäderlösa broilers. Varken mjukgörande krämer eller de mest skyddande handskarna hjälper längre.
  Hon torkar febrilt med den förimpregnerade moppen, med dess fot gnuggar hon bort de blågröna fläckarna på marmortrappan. Slutligen gör hon rent lister och räcken, tömmer av skrapgaller samt putsar entréglas.
  Hon röker alltid efter ett avslutat städuppdrag. Lättad. Men faktiskt också nöjd och glad över professionellt utfört arbete. Det är en av hennes favoritord: professionalism. Hon är föga förvånad över att några förbipasserande män stirrar på henne. Hon vet att hennes sätt att hålla i cigaretten som om hon vore kabaréartist från förra seklets början, att hennes sätt att hålla huvudet i upphöjt läge likt gudinnor i antika statyer, ja, att hela hennes gestalt bländar av fåfänga. Och inte bara det. Hennes kläder. Plus den parkerade städvagnen. Det är den vulgära kombinationen av yrket, plagget och beteendet som chockerar. Folk är inte vana att se fåfänga städare, inte i enformig och blåmörkttråkig förpackning i alla fall.
  Hon ignorerar dem genom att blåsa ut röken.
  Hon ska till nästa arbetsplats. Ibland måste hon fundera noga vart hon ska åka.

Tunnelbanetåget rusar fram genom mörkret, bromsarna gnisslar med jämna mellanrum. Hon beundrar den till synes orkestrerade stillheten som uppstår efter att folk vällt in trängande genom dörrarna och hittat sina platser. Tog Ilir med sig sin frukt till skolan? Förresten, fanns det någon frukt i skålen?
  Lägenheten är stor, vit och skrämmande luxuös. De tunga möblerna vegeterar som halvsovande blötdjur på havsbottnen. Just i den här lägenheten har det första tecknet på ryggskott gett sig tillkänna för några månader sen. Damma först. Hon föredrar dammvippan framför trasan, det är lättare att komma åt de mest otillgängliga skrymslen. Dessutom tillskriver hon dammvippan estetiska, nästintill människolika egenskaper: fantasirikt färgat hår, len hud och rak kropp som hos en balettdansör. Damma av soffor, tavlor, element, ovanpå bokhyllor. Flytta blomkrukor, golvlampor. Dammsuga alla utrymmen. Passa ryggen! Passa ryggen! Hon häller så mycket citrondoft-ande såpa i vattnet att hon nästan känner smaken av det. Glasskula med citronsmak, det älskade hon som barn.

De sitter i vardagsrummet, hon och dottern Teuta. Vad ska hon fråga henne först? Om klagomålet som hon fick från klassläraren för inte så länge sedan om att dottern är ofokuserad på lektionerna? Om hennes ständiga bråk med brorsan? Om hjälpen hemma som hon förväntar sig av henne men som uteblir? Hon låter det vara. Inte idag! Hon orkar inte, hon ska iväg till ett jobbuppdrag till om två timmar. När ska hon snacka med henne då?
  Just nu stirrar hon bara på sin 14-åriga flicka som sitter där i soffan och rör om i sin varmchoklad. Hon inspekterar dotterns drag. ”Det är en snäll tjej”, tänker hon för sig själv. Och sen, med ett lätt skratt, lägger till: ”om man enbart antog det yttre i beaktande”. 
  Den späde sonen kommer släntrande mot dem. Han är lite blek, tycker hon. Undvikande blick, filosofiskt grubblande. Det där allvaret som sitter fastklistrad i hans babyface, den självpåtagna rollen att härda ut, hon gillar inte det. Eller är hon bara en orosspruta. Måste vara det sista.
  Hon brukar vila i sådär en kvart på eftermiddagarna. Armarna intill kroppen, slutna ögon. Som i kistan.

Sitter på tunnelbanetåget igen. Mobilen ringer.
  – Vad finns för mat? – hörs det svagt från andra sidan.
  – Pite.
  – Med vad?
  – Med pumpa.
  – Finns det yoghurt?
  – Köp det själv!
  Linjen bröts. Det händer alltid när hon fräser åt honom. Han brukar säga att signalen försvann för att han just då körde in i tunneln med sin taxibil. Ingen vet när han går och när han kommer från jobbet. Med sådana arbetstider behöver de inga ordinära äktenskapliga gräl som anledning för att ansöka om skilsmässa.

Skolan är tom. Det är terrazzobetong, som är gjutna och slipade i olika former och färger, som hon ska rengöra. På den tredje våningen dominerar färgerna kornblå, akvamarin och karmin. På den andra olivgrönt, terrakotta och purpur. På entréplanen lime, beige och falurödfärg.  Hon blandar vatten med ett neutralt rengöringsmedel och låter lösningen ligga på terrazzogolvet under några minuter för att låta all smuts lösas upp. Hon avlägsnar smutsen med en våtskrapa och efteråt sköljer hon hela ytan med rent vatten. Hon är noga med att hålla golvet vått under hela städprocessen så att inte smutsen tränger in i golvet igen. I mörkret glöder hennes cigarett som en abnormt stor eldfluga. Tunnelbana igen. Det är sent. Rostiga röster och svordomar. Ibland är hon rädd.

Maken sover. Hon ligger bredvid honom och läser Migjenis  berättelser på albanska. Hon vet inte varför hon lånat just honom. Själen blöder när man läser Migjeni, bara titlarna gör ont i hjärtat: ”Vårt dagliga bröd vill vi ha som gåva idag”, ”Vill du köpa kol, min herre?”, ”Gråsparvens självmord” …
  Sömnen anfaller urskillningslöst, ögonen svider och koncentrationen darrar men hon fortsätter. Snart är berättelsen slut. Huvudpersonen har kommit hem och fått reda på att hans fru prostituerar sig för att kunna köpa mat och medicin åt deras sjuke son. Han har letat jobb överallt, förnedrad sig inför sin tidigare chef, åkt till annan stad och misslyckats med alla sina försök. Mannen sitter på en stol och tittar på ett hål i golvet. ”Det är ett ganska intressant hål” lyder den sista meningen.
  Plötsligt är mattheten borta, ångesten och paniken stiger i hennes huvud. Hon tänker på barnen och på sina döda föräldrar och på sitt hemland och på morgondagen. Och på hålet som hon absurt börjar leta i hela lägenheten, men som hon givetvis inte hittar.

Fotnot: Pite är pirogliknande maträtt som fylls med köttfärs, fetaost, potatis, pumpa osv. Används i hela Balkan.

Migjeni, pseudonym för Millosh Gjergj Nikolla (1911-38). Portalfigur inom den moderna albanska litteraturen. Mest känd för sina berättelser om de mest utsatta i före andra världskrigets Albanien.

Fatmir Lleshi 

Fatmir Lleshi från Spånga arbetar som vårdare på ett boende för funktionshindrade. Hans novell skildrar en kvinna som städar inom rut-branschen.
  – Jag ville få fram att det finns en människa bakom städmoppen. Jag ville att hon skulle vara stolt, trots att omgivningen ibland har svårt att se den som städar som en individ.
  Innehållet är en blandning av iakttagelser och erfarenhet.
  När Fatmir läste att det kommit in 250 noveller till tävlingen tänkte han ”herregud”:
  – Det kändes inte så bra, men nu är jag jättenöjd. Jag vann en novelltävling som Kommunal Stockholms län höll i för några år sedan, men det var bland 20-30 noveller. Att komma tvåa bland 250 är egentligen ännu större!
Catarina Berglund

Juryns motivering:
”Händer som broilers och såpa som glass. Fatmir Lleshi förmår med ett snillrikt språk och en skildring också av vardagen bortom arbetet visa upp en hel människa. Med ett aktuellt ämne ur samtiden skildrar han den yrkesstolta städaren och komplexa människan i rut-vardagen.”