Befriande jättekvinnor

Nana.

Den här gången får man inte gå in i en gigantisk vagina. Bara en miniatyr står här i dag, men på 60-talet fick museibesökarna gå in i en kvinna, där de kunde gå på bio och besöka en mjölkbar i hennes bröst. Jättekvinnan kallas Nana och är ett av konstnären Niki de Saint Phalles kännetecken.

Först såg jag inget fint med de stora kvinnorna i grälla färger och mönster. Sedan tyckte jag att de var härliga, befriande, det är så sällan kvinnor får vara stora.
  Jag gjorde Nana till förebild för den livsnjutande kvinnan som aldrig nyper sig i valkarna. Ibland sträcker Nana handen upp i luften, ibland fläker hon ut sig i en fontän. Den härliga känslan är dock inte det enda jag fylls av när jag besöker Moderna museet. Jag förstår att det är viktigt att gå genom rummen i rätt ordning, så att det gula rummet får komma sist och det läskiga rosa först.

I filmen ”Daddy” hämnas Niki de Saint Phalle på sin pappa som förgrep sig sexuellt på henne i barndomen. ”Pappa, vilket monster du var”, säger den vuxna kvinnan till en åldrande man. Planera ditt museibesök för filmen är över 80 minuter.
  Det är en obehaglig men sevärd film, där Nikis konstnärskap framgår´tydligt genom både Nana-lika figurer och färgskjutningar.
  Det var med sin pistol-teknik som Niki tog plats i konsthistorien på 60-talet. Hon gick ingen utbildning utan det var efter en psykisk kollaps som hon började måla genom att skjuta på färgburkar som hon placerat under gips. Ut blödde färgen. Hon skjöt mot sin pappa, samhället och kyrkan tills hon höll på att bli beroende. Då började hon göra skulpturer i stället och skapade sedan Nana.