Den roman av Joyce Carol Oates som filmen bygger på står tummad hemma i min bokhylla, trots att den inte räknas till en av hennes bästa. Berättelsen om hur några tonårstjejer i 1950-talets USA – unga kvinnor i de lägre samhällsklasserna utan någon rätt till en plats i samhället – finner styrka i den egna gruppen och slår ifrån mot sexuella trakasserier griper tag i både läsaren och tittaren.
  Tjejerna blir blodssystrar i klubben de kallar Foxfire. I takt med att deras protester blir alltmer spektakulära fjärmar de sig från det övriga samhället. Det lilla kollektivets problem blir tydliga och deras aktioner spårar till sist ur.

Det är en intressant skildring av hur unga kvinnor inte har någon plats som subjekt (utan enbart som tysta och sexiga objekt) och vilken kraft det kan innebära att inse att man faktiskt själv kan ge sig den platsen. Den visar också hur lätt ett fel leder till ett annat och hur man till slut kan hamna någonstans och stå för någonting man inte kunde drömma om när man startade det hela.
  Det problem som filmen ändå har är att de unga kvinnorna ibland skildras lite för flickskoleaktigt med för många fnitter och för många gälla skrik. Lite mer psykologiskt djup hos karaktärerna hade den också vunnit på.