Jag säger plågat eftersom jag vet att inte alla älskar mina berättelser. Det gjorde i alla fall inte den hundägare som skickade mig ett handskrivet brev efter historien om när min vän skaffade hund. ”Med lite tur skulle ett decennium gå fort”, resonerade jag då. Min kritiker anklagade mig för att indirekt önska livet ur en hundvalp. Så här i efterhand kan jag säga att jag hade både rätt och fel. Ett decennium gick fort, men hunden är fortfarande vid god vigör.

Jag sköt iväg champagnekorken med en smäll och ställde fram snittarna på köksbordet. Tio år. Jag mindes en annan läsare som tyckte att jag borde lämna Kommunalarbetaren efter ett kåseri om hypokondriker. Friskt hade jag hånat de inbillningssjuka, men den största hypokondrikern av dem alla hade varit jag själv. Något som troligtvis undgått läsaren. Tji fick du, tänkte jag och gurglade svalget med en rejäl klunk skumpa.
  Sen har vi de andra. De som mejlar ”oj vad jag skrattade!” och ”från och med nu ska jag hålla utkik efter dina krönikor”. Små, korta meddelanden som är som balsam för själen. En gång hade jag till och med fått dagens ros för att jag berättade hur det gick för älgen i en trafikolycka – den dog – visserligen inte i den här tidningen, men ändå.  

När jag blir allt för uppblåst och självgod brukar jag dock ta fram de där breven, som jag fortfarande har kvar. Sända av ilskna och vältaliga damer som med snirklig handstil läxar upp mig för att jag gått för långt. Ungefär så långt från dagens näthat som man faktiskt kan komma. Inget ”du är dum i huvet” där inte, utan sakliga och väl underbyggda argument, undertecknade med namn och adress.
  Jag scrollade förstrött igenom mina alster och slogs av följande. De första fem åren andades texterna en ungdomlig mopsighet. Jag skrev om rumpnyp och singelmobbning. Och om att vara bäst.
  I den senare halvan hittade jag i stället hus- och bilköp, mammagrupper och städtips (!). Mitt emellan Fråga KA och Berglins hade jag vuxit till mig och blivit realist. Jag hade helt enkelt närmat mig min läsekrets. När jag tänkte efter hade jag inte fått några handskrivna brev på länge.

Paniken vällde upp likt en sur uppstötning. Herregud. Jag hade gått och blivit övervuxen. Förväxt. En tvåbarnsmor fullt upptagen med vardagens vedermödor. Snart satt jag väl där med gummisnodd runt plånboken och lila lockar fixerade med hårläggningsvätska. Mycket riktigt hade jag avböjt inbjudan till Kommnalarbetarens 100-årsjubileum med motiveringen ”jag kommer på nästa”.
  Det enda som egentligen saknades var en hund. Men fullt så gammal är jag inte riktigt ännu, utan det får du läsa om i 20-årskrönikan.