Pat släpps ut från en psykiatrisk anstalt där han vårdats efter att ha försökt döda sin frus älskare. Ändå är han fullt övertygad om att han ska få tillbaka sin exfru. Han flyttar hem till sina föräldrar, är mycket labil och beter sig allmänt störigt. Inte ens om jag försöker lyckas jag framkalla någon sympati för honom, utom möjligtvis framåt slutet.
  Ganska direkt träffar Pat Tiffany, som å sin sida är nidbilden av galen kvinna – depressiv, lite farlig och ligger med alla. I ett utbyte av tjänster ska Tiffany lära Pat att dansa. Det är roligare än det låter men ganska segt. Det blir mycket dansande och mycket tjafsande och det blir aldrig riktigt roligt eller intressant.

Filmen är rätt så originell och skildrar två personers psykiska sjukdom med värme. Samtidigt bygger den på tråkiga klyschor om såväl män och kvinnor som psykisk sjukdom. Men här finns saker att gilla ändå. Tiffany (Jennifer Lawrence) har en utstrålning och attityd som gör att man fastnar för henne.  Hon är stolt över den hon är, oavsett om det är sjukdom eller egenskaper.
  Filmen har fått ett par utmärkelser, bland annat en Oscar för bästa kvinnliga skådespelare, och Jennifer Lawrence förtjänar den. Man har också kastat in Robert De Niro i rollen som Pats pappa och flertalet skådisar i filmen gör ett bra jobb. Men det räcker inte, och att filmen dessutom Oscarsnominerades till bästa film gör mig riktigt förbryllad.