Reggie och hans två vänner sjöng en gång i en kvartett för utsålda operahus. Nu bor de på Beecham House, hemmet för pensionerade musiker, och repar inför den årliga galan till minne av Verdis födelsedag. I år måste galan bli något extra – hemmet hotas av nedläggning om de inte får in tillräckligt med donationer.
  Då flyttar kvartettens fjärde medlem, den berömda divan Jean, in på Beecham House. Hon och Reggie var en gång gifta men hon var otrogen och krossade hans hjärta – något han inte har kommit över. Nu föds idén om att de fyra ska återförenas och framföra kvartetten ur Rigoletto på galan för att locka en stor publik. Men Jean har slutat sjunga. Dessutom kompliceras saken av relationen mellan henne och Reggie.

Det är smart att använda just gamla operastjärnor för att berätta att människor fortsätter att vara i stort sett desamma, med drömmar och problem, även om de är gamla och bor på ålderdomshem. På Beecham House haglar divalaterna, de skarpa skämten och de sexistiska kommentarerna. Det sistnämnda känner givetvis många som jobbar inom äldrevården allt för väl till. 
  Men främst är Kvartetten en rörande och varm skildring av relationer bland äldre som påminner oss om att man aldrig är för gammal för kärlek och vänskap. Dessutom skildras ångesten över att ha blivit gammal mycket bra genom Jean och hennes ovilja att sjunga. Hon kan inte acceptera att hon inte längre sjunger som hon en gång gjorde, därför sjunger hon inte alls.

I en kultur som sällan har plats för riktigt gamla är det befriande att få detta skildrat, dessutom med kärleken till musik och särskilt operakonsten som ramverk. Förstod du inte opera innan lär du göra det efteråt.