I ”Sunes sommar” från 1993 hade familjen Andersson inte råd att ta sig till Grekland på semester. Det har de väl egentligen inte nu heller, men så blir det ändå. Och familjen är överlycklig. Pappa Rudolf är mest bekymrad eftersom han märkligt nog är den enda vuxna i familjen som har koll på deras ekonomi. Men snart upptäcker han vad all inclusive innebär: allt är gratis! Och det tänker han utnyttja till max, snål som han är.

Det finns en del som är taget från ”Sunes sommar”. Till exempel att en person filmen igenom drabbas av olyckor förorsakade av familjen Andersson. Det finns också sådant som skär sig. Att den unga Sune vinkar och blinkar och säger ”tjena tjejer” till varenda flicka känns nästan lite jobbigt, trots att han är ett barn. Det verkar inte gå hem hos tjejerna i filmen heller. På det hela taget är karaktärerna den här gången mer stereotypa än förr. I alla fall är de det på ett störigare sätt. Men framför allt är det de gamla skådisarna som saknas.
  En annan störig sak som jag inte kan bortse från är hur människor i filmen ser ned på vissa yrken, till exempel är simlärare något man bör skämmas för att vara. Den attityden finns hela tiden i tv-serien ”Solsidan” men låt den stanna där!

I ”Sunes sommar” och ”Sunes jul” var pappa Rudolf den karaktär som gjorde filmen respektive serien. Så är det även här. Men Morgan Allings pappa Rudolf är något helt annat än Peter Habers. Allings variant är för charmig och glad för att vara den där oroade och nördiga typen. Men han är fortfarande lika pinsam och har samma kolossala otur.
  Jag slänger mig fortfarande med citat från ”Sunes sommar” 19 år efter att filmen kom. Och det är inte bara för att jag var ett barn när jag såg den filmen första gången. Jag är ledsen att säga det: Det var bättre förr. Men jag fattar också att det är som att jämföra äpplen och päron. Det finns guldstunder i den här filmen också. Och det är fortfarande roligt att vara med om familjen Anderssons osannolika missöden.