Ali landar med sin femårige son hos sin syster i Antibes för att överhuvudtaget ha tak över huvudet och få mat i magen. Ali är ganska osympatisk, egoistisk och inte alltför reflekterande. Han får jobb som väktare och drar in extra pengar genom att delta i informella kickboxningstävlingar där en folksamling slår vad om vem som klarar av att hålla sig vid medvetande längst.
  Stéphanie jobbar på Antibes motsvarighet till Sea World där hon har uppvisningar med späckhuggare. En dag råkar hon ut för en olycka så illa att hon blir av med båda sina ben vilket resulterar i att hon isolerar sig från omvärlden.

Ali och Stéphanie är båda tilltufsade av livet och kanske handlar deras möte just om att de inte behöver bevisa så mycket för varandra. Deras kroppars funktioner står i fokus, de fungerar (i slagsmålen och genom sexuellt utövande, för honom) och fungerar inte (i och med att hon inte längre kan gå eller utöva sitt yrke). Men bit för bit återerövrar Stéphanie tillvaron och sin kropps förmågor. Delvis tack vare eller med hjälp av Ali.

I majoriteten filmer får man som åskådare oftast för mycket information, man får veta mer än vad man någonsin har begärt i varje scen. Här är det tvärtom.
  Dialogen är sparsmakad och innehåller egentligen mest vardagligheter vilket möjliggör för andra delar att föra historien framåt. Bildberättandet är magnifikt. Det drömska och svulstiga blandas med det socialrealistiska. Varje scen är som en egen novell.
  Man lever filmen själv, man känner, gillar och ogillar. Det är en film som drabbar. Som känns längst därinne där kärleken till de allra närmaste finns.  Man får inte filmen ur kroppen på lång tid.