Önske-KA.Önskad av:
Personliga assistenten Cecilia Persson från Lund. 

Utan hopp förlorar människorna kraften. Det är lika viktigt att förmedla hopp som att synliggöra orättvisor, mänsklig nöd och utsatthet, skriver Cecilia Persson i ett mejl.  Genom alla tider har hoppet burit oss framåt, genom mörkret.
  Utan tro på framtiden förtvinar också samtiden. Varje dag kan vi göra skillnad. Hanna Haraldson, barnskötare i Växjö och fackligt aktiv kommunalare, drar sitt strå till stacken genom LO-förbundens projekt mot främlingsfientlighet: ”Alla kan göra något”. Som en av fyra handledare i sin avdelning Sydost kämpar hon för alla människors lika värde. Den sortens hoppfulla handlingar gör Sverige bättre.

Solidaritet och medmänsklighet förmedlar hopp. Ett välfärdssamhälle ska inte bygga på välgörenhet, men just nu behöver Sverige många hjälpsamma händer. KA:s kolumnist Hillevi Wahl gläds åt alla eldsjälar och änglar i skolor, på förskolor, i frivilligorganisationer, stödgrupper, inom vården, på BUP – och Soppkök Stockholm, för att nämna några. Läs här på ka.se om Jacinta Njoroge, EvaMarie Disby och andra kommunalare som mentalt ställer sig i utsattas skor och aktiverar sig för andra.

Hopp och visioner behöver plats i politiken. Tillfredsställelse med livet avgörs i hög grad av det som är gemensamt. Av hur mycket vi kan lita på varann, tilltron till politiker, förväntad livslängd, och graden av icke materiella värderingar, dvs idealism, förmågan att vilja göra något bra för andra, utan vinning. Det visar forskningen. Ändå förs försvinnande få samtal om det goda samhället av makthavare och i medier. (Det knökfulla ABF-arrangemanget Socialistiskt forum visar att behovet finns.)

Tillsammans kan vi skapa det goda livet. Där vi både förverkligar oss själva och våra drömmar och får samhället att blomstra. Om vi tar ett kliv bort från rådande kortsiktiga politik, byggd på individuella val, och i stället värnar det allmännas och hela befolkningens bästa. Frihet uttrycks inte bäst genom en marknadshandling, utan som ett mål för människans  liv. För detta behöver vi det gemensamma. Inte som en tvångströja, utan som ett sätt att ta ansvar tillsammans.