Förväntningarna på Peter Jacksons Hobbit: En oväntad resa är enorma. Minst lika stora som inför premiären av den första Sagan om ringen-filmen 2001. Det gör mig lite fundersam. Om Ringen-trilogin är fantasymästaren J.R.R. Tolkiens magnum opus så känns boken Bilbo – en hobbits äventyr snarare som en småputtrig saga för barn. Håller den verkligen för att slås upp som tre påkostade mastodontfilmer på vita duken?

Svaret verkar bli ja, även om den första delen börjar ganska segt. Hobbiten Bilbo Bagger lever ett stillsamt liv med goda middagar och sköna lässtunder i favoritfåtöljen. En dag knackar det på dörren. In ramlar trollkarlen Gandalf och 13 bullriga dvärgar. De ska ut på äventyr och vill ha med lilleputten Bilbo som inbrottstjuv. Målet är Ensamma berget och dvärgarnas forna kungarike Erebor, numera tillhåll för den ondskefulla draken Smaug.

Visst, storyn är fånig. Ja, det är lätt att störa sig på dvärghumorn (”Han glufsar i sig ostarna hela, höhö”) och den närmast totala frånvaron av kvinnor. De tre första Ringen-filmerna dominerades också av män, men i jämförelse med Hobbit framstår de som radikalfeministiska manifest. Med det sagt: när Peter Jackson skruvar upp tempot och kopplar på hela arsenalen av specialeffekter går det inte att värja sig. Här finns bergstroll, dreglande ulvar och jätteörnar. Storslagna vyer och vidunderliga städer. Filmhistoriens snabbaste kanindragna (!) släde. Bergsmassiv som vaknar till liv (!!) och pucklar på varandra. Och så Gollum, förstås. 3D-effekterna når klimax under hjältarnas flykt genom vättarnas underjordiska rike, en sekvens som måste kvala in bland de snyggaste som någonsin har producerats. Det är bara att koppla ur hjärnan och åka med.