Torgny Segerstedt var känd i hela Europa för sina vassa artiklar mot Nazityskland under andra världskriget.  Ordens skärpa sågs som en modig ventil av en del och oroade andra. I regeringskretsar var man på allvar rädda för att Segerstedts ord skulle dra in Sverige i kriget. Tidningar beslagtogs av staten och Segerstedt fick bannor av Kungen. Historien om honom är känd. Troell har velat gå bakom den etablerade bilden. I Dom över död man ligger fokus på Torgny Segerstedts (Jesper Christensen) lika orädda privatliv. Under många år fick hustrun Puste (Ulla Skoog) leva med att han öppet hade en affär med sin väns fru Maja Forssman(Pernilla August). 

Troelll berättar historien långsamt i svart-vitt. Han använder tekniker och grepp som kunde vara hämtade ur en film på 1940-talet. Om och om igen återkommer scenen med vatten som stilla porlar fram i en bäck och drar med sig de torra löven. Det ligger en oförlöst frustration under den där ytan. Segerstedt skriver stora modiga ord, men hemma finns saker man inte nämner högt i hans närhet. Under första delen cirklar filmen kring Puste som trånar efter sin alltmer frånvarande man. Hon den vilda norskan som gett upp sin karriär för hemmet och nu torkar bort i hans beslutsamma skugga. Samtidigt tar den rika och frispråkiga älskarinnan Maja Forssman platsen vid Segerstedts sida i offentligheten. Ett förhållande som efter att både Majas man och Puste dött förlorar lockelsen för Segerstedt. Samtidigt hårdnar tonen från svenska myndigheterna mot Segerstedts i mångas ögon lite väl vassa penna.

Troells två senaste filmer Så vit som en snö och Maria Larssons eviga ögonblick var två av hans bästa. Trots Troells distanserade sätt att berätta dras publiken ogenerat rakt in i huvudpersonernas liv och livsval. Den känslan uppstår aldrig i Dom över död man. Här förblir huvudpersonen en gåta. Kanske beror det på att filmens breda grepp. Segerstedts roll i den svenska politiken innan och under andra världskriget är värd en film i sig, precis som det märkliga förhållandet mellan de två gifta paren Forssman och Segerstedt. Det hjälper inte att skådespeleriet är utmärkt. Efter att ha sett filmen förstår jag fortfarande inte vad som drev Segerstedt att ta sådana risker för sina artiklar, hans relation till kvinnor eller deras till honom.

Filmen är ett försök göra bilden av tidningsmannen Torgny Segerstedt mer mänsklig. Han som blev känd i hela Europa för sina nazifientliga artiklar under krigsåren.

Segerstedts familjeliv var komplicerat. Ofta satt han vid samma middagsbord som sin fru, sin älskarinna och hennes man. Det är en vacker film, men till skillnad mot Troells tidigare filmer kommer man aldrig huvudpersonerna nära.