– Det vore vansinne att köpa en sprillans ny. Bara genom att rulla ut den från bilhallen tappar du minst 50 000 i värde, flämtade sambon.
  Jag visste att somliga skulle tycka att det vore vansinne att åka omkring i en bil som läcker så mycket avgaser in i kupén att fönstren aldrig får stängas helt. Men för husfridens skull valde jag att behålla den kunskapen för mig själv.

I stället drog jag ett djupt andetag från fönsterglipan och började om: 1, 2, 3… Vi hade tragglat samma frågor förut: Nytt eller begagnat, bensin eller diesel och röd eller blå. Men oavsett hur många googlade argument vi förde fram var och förblev vi bilanalfabeter. Två blinda som turades om att leda varandra. 32, 33, 34… Nytt rekord, noterade jag stolt innan jag sög i mig en ny laddning utsläpp.
  – Trots att dieslarna har en väsentligt lägre bränslekostnad,  har de inte någon totalekonomisk chans mot bensinarna för de är betydligt dyrare att köpa, hasplade jag ur mig på nästa utandning.
  Min sambo hajade till, men fann sig snabbt.
  – Tidningen Motor?
  – Vi bilägare.

Passaten hade inte alltid varit dålig, även om varenda styrled fått bytas ut. Ett litet oturligt kardinalfel på de äldre årsmodellerna fick vi veta – i efterhand.
  Plötsligt överväldigades jag av alla minnen. Båda barnen hade gjort sin premiärtur hem från BB i Passaten. Och en vargavinter hade en råtta krupit in i motorutrymmet och självdött. Först framåt vårkanten hade råttliket tinat upp och börjat sprida en vidunderlig stank inuti bilen. Bilmekanikern hade till en början vägrat att ta emot den. Men efter löfte om dubbel betalning utförde han tre motortvättar på raken och kräktes slutligen i diket utanför verkstan. Jösses, vilka minnen!
  – Den här då?
Sambon höll fram mobilen och visade en suddig bild på en silvrig eller blå bil. Kunde vara en kombi men lika gärna en sedan.
  – Den ser ju kanon ut!
  Jag ringde upp mobilnumret och ställde de tre obligatoriska frågorna: antal mil, ägare och var den svensksåld? Sedan tog luften slut så jag tackade ja till bilen osedd: 4, 5, 6…

I ett nafs hade vi blivit ägare till en fem år gammal Kia. Den nya Svenssonbilen, menade vissa. Dagen därpå körde vi Passaten till bilmekanikern en sista gång. Det dåliga samvetet för råttan hade inte försvunnit i tvätten så han fick den billigt.
  – Jag vet vad jag får för skit, muttrade han och verkade nöjd över att slippa oss.
  Men ännu gladare var jag. Ty hellre köper jag grisen i säcken än håller andan till minnet av en råtta bakom ratten.