Muralmålningar nu och då

Muralismen är en konstform och rörelse där vanliga medborgare själva uttryckter tankar och åsikter på väggar till offentliga byggnader. En av dess förgrundsgestalter är mexikanske konstnären Diego Rivera, som i sin konst avbildat just fackföreningsrörelsen.
  Muralmålningar har ofta använts för att få ut politiska budskap, visa historiska händelser och för att hylla personer. En av de mest kända muralmålarna är den mexikanske konstnären Diego Riviera (1886-1957).
  På en resa till Italien fick han se gamla väggmålningar från renässansen och blev inspirerad.  I samarbete med sitt lands nya socialistregering skapade han sedan flera stora muraler. 

Diego Rivera. Foto: Carl van Vechten

Målningarna utfördes på väggar till offentliga byggnader och var fyllda med ett myller av individuella ansikten. De visar vardagliga och samtidigt storslagna bilder från Mexikos historia och landets indianska ursprung: Indianskor med barn och människor i hårt kroppsarbete – både modernt industriarbete och mer gammalmodigt lantliga sysslor.
  Ryktet om Riveras konst växte genom målningarna, även utanför Mexikos gränser. 1933 fick han uppdraget av den rika familjen Rockerfeller att utsmycka en vägg i en lobby i Rockerfeller center, affärskomplexet i New York, efter att både Picasso och Matisse nobbat uppdraget.
  Diego Rivera, som var övertygad kommunist målade in ett porträtt av Lenin i muralen. Uppdragsgivaren försökte få honom att måla över porträttet, men Rivera vägrade, och då valde Rockerfeller att stoppa målningen. 

Diego Riveras mural visar en maskinarbetare som universums kraftalstrande centrum. Lenins ansikte syns i högra hörnet.  Målningen heter Man at the crossroads, och handlar om människans nya möjligheter i och med den moderna tiden. Den återuppfördes under namnet ”Man, controller of the universe”, på en vägg till ett konstmuseum i Mexico City, efter att ha förstörts av familjen Rockefeller.
Fotograf: Wolfgang Sauber

Det sägs att muralen i Rockerfeller Center totalförstördes, men det går också rykten om att den kanske bara är övertäckt.
  Med pengarna som Diego Rivera ändå fick för sin förstörda målning, kunde han fortsätta att utsmycka the New Workers’ School, en skola för arbetare i New York. Där gjorde han en serie med bilder som visade hans syn på Amerikas utveckling, som han kallade A portrait of America.
  En av bilderna i serien kallade han The new deal.  Namnet syftade på det tal Franklin D Roosevelt hållit då han blivit Demokraternas presidentkandidat 1932.
  Uttrycket ”en ny giv” var ett löfte som Roosevelt gav i sitt tal, om att hans regering skulle komma tillrätta med de finansiella problemen som börsens fall 1929 och den stora depressionen orsakat. 

På den här tiden var det ingen självklarhet i USA att arbetarna skulle få organisera sig. Men Roosevelts regering ställde sig bakom arbetstagarnas rätt till kollektivavtal och stödde fackföreningsrörelsen, bland annat genom ett slags regeringsstyrda fackföreträdare som kallades NRA, som hade en blå örn som symbol.
  NRA kom i konflikt med arbetarnas egna organisationer, men Roosevelts kampanj ledde ändå till att diskussioner uppstod bland arbetarna och att man började organisera sig.

The New deal. Diego Riveras syfte med målningen var att visa för arbetarna som gick i skolan där den uppfördes vilka möjligheter som fanns när man organiserar sig. Längst fram i bilden syns sömmerskorna som fick igenom flera av sina krav om textilarbetarnas förhållanden.
Bild från Skissernas museum.

Men långt innan Diego Riveras föddes har det funnits en tradition i Mexico av att måla slagord och berättelser på offentliga väggar. Det var ett enkelt, effektivt och billigt sätt att nå ut och påverka många människor, som var tillgängligt för alla.
  Muralismen med sina skarpa politiska målningar lever än i dag, även i flera länder i Europa, till exempel i Irland. Och de har sin moderna motsvarighet i graffitti och streetart, även om budskapen här inte är lika tydliga eller tillgängliga för alla som inte tillhör gruppen som sysslar med dem.
  Internationella föreningen Loesje bygger på självbestämmande och eget initiativ. De säger sig arbeta för en värld där humanism, kreativitet och personlig utveckling är det centrala – i stället för ”ekonomisk vinst och makt”, och sprider sina idéer, bland annat via gatuaffischer.
  Här och där dyker det upp budskap, sprejade på väggar med hjälp av förformatterade mallar, med okänd avsändare, och liknande budskap som Loesjes.

Väggmålning med okänd avsändare vid Högdalens tunnelbanestation i Stockholm, samma målning har dykt upp på olika ställen i flera länder.
Fotograf: Sofie Björck

Väggmålning av det mer glada slaget på Bodens järnvägstation. Konstnär: Anders Hjortenklev.
Fotograf: Britt-Marie Sohlström

Källor: Engelska och svenska Wikipedia, Skissernas Museums hemsida med flera.