När lilla Gabreel föds 2005 skaffar stolta pappa Emad en videokamera för att filma sonens första steg in i livet. Då vet han inte att filmkameran kommer att ändra hans liv.
  Emad och hans familj är bönder och bor i den lilla byn Bilin på Västbanken i Israel. Ungefär samtidigt som Gabreel föds börjar israelerna att bygga en skyddszon mellan byn och en stor israelisk bosättning. För familjen och de andra bönderna i byn innebär det att man inte längre kommer åt en stor del av den mark man ägde och brukade. Olivträden som man skördat från i generationer blir fast i ett ingenmansland.

Emads film är en berättelse om byns kamp för upprättelse. Varje fredag går man mot zonen för att protestera. Man klär sig till gycklare, sjunger sånger och skämtar med de israeliska soldaterna samtidigt som man överklagar zonen i israelisk domstol. Det är protester som är lika underfundiga som envisa. Som när Emad och hans vänner tar sig in i zonen och själva bygger en barack i betong där på samma sätt som israelerna gör för att inmuta land. Emad visar en kamp som bygger på ickevåldsprinciper men ändå möts av tårgas och kulor.
  Det här är en dokumentär som känns. I fem år följer man den tröstlösa kampen. Lilla Gabreel växer upp till en pojke van vid vapen, nattliga soldaträder och våld. Människornas vänligt mjuka ansiktsdrag i början av filmen hårdnar under tiden av kamp. I slutminuterna har Emad själv blivit en ärrad man med tom blick. Att få kameror sönderskjutna medan man filmar har ett pris. Att se bröder arresteras och vänner skjutas till döds genom linsen kostar. Jag som betraktare dras in i det han känner. Våldet blir nära. Våldet som blivit vardag.

Starkast är scener som den där hans fru Soraya hänger tvätt medan skottsalvorna rytmiskt klapprar i närheten. Hon rycker inte ens till av skotten, bara fortsätter att hänga utan att reagera. Eller när hon lagar mat hemma i köket och lugnt tar emot fyraårige Gabreel hemma efter en demonstration och säger att lök är bra efter att ha blivit utsatt för tårgas. Det är sådana små händelser som bär Emads berättelse.
  Men det är berättelsen om ena sidas vardag. Bosättarna med långa polisonger och svarta kalotter på huvudet blir de andra. Dem som vi inte förstår. När soldaterna svarar med att skjuta eller med tårgas känns det oförståeligt. Som betraktare vet man inte om man får hela bilden. Vet inte om man fått all information om varför israelerna skjuter. Jag ser tungt beväpnade soldater i full mundering öga mot öga med människor i t-shirt och jeans. Soldater som skjuter skyddslösa människor. Varför? Det levereras inga svar. Ingenting sätts i kontext.
  Det här är inte en film som förklarar. Det är en film som ställer frågor och tvingar betraktaren att för en stund dela våldsspiralen som styr utvecklingen i mellanöstern. När byborna efter fem år av kamp får rätt och zonens taggtråd rivs är det svårt att dela deras glädje. Alla är förlorare i den här konflikten.