Full sysselsättning fullt möjligt!
Massarbetslösheten är ett gissel. Den gör löntagarna svagare och arbetsgivarna starkare. Otrygga anställningar, ofrivillig deltid, mer våld och ökad rädsla följer i dess spår. Men den är också en plåga för staten, som tappar inkomster, kunskaper, innovationskraft och glädje när medborgarna inte får bidra till samhällets utveckling.
Alla partier talar om full sysselsättning, men vi har inte ens varit i närheten på mer än 20 år. I stället biter sig den öppna arbetslösheten fast runt 7-8 procent och långtidsarbetslösheten ökar kraftigt.
Det är skillnad på sysselsättning och arbetslöshet. Hög sysselsättning är ett mer utmanande mål än låg arbetslöshet. Det kräver nämligen att hela folket inkluderas. Att det finns plats för alla, antingen de är unga, gamla, utrikesfödda, lågutbildade, funktionshindrade, kvinnor, dvs de som idag kallas ”utsatta” på arbetsmarknaden av olika skäl. De har ju ingen glädje av att arbetslösheten är låg i en allt mindre grupp av ”anställningsbara”.
Göran Perssons S-regeringar satte ett mål för sysselsättningen. Det har inte den nuvarande regeringen gjort. I topp låg den i slutet av 1980-talet, då vi hade en sysselsättningsgrad på 84 procent. Under 90-talskrisen föll den ner till 71 procent och ligger i dag runt 75. Skulle vi haft exempelvis 82 procent hade ungefär 400 000 till haft jobb idag.
”En verklig arbetslinje tar därför sikte på en hög sysselsättning genom produktiva sociala investeringar som är grunden i att möjliggöra ett aktivt yrkesliv”, skriver ekonomerna Christer Persson (tidigare statsrådsberedningen hos S) och Stefan Carlén (förbundsekonom Handels) i boken ”Åter till full sysselsättning”. Den är inte ett pedagogiskt mästerstycke, men fyller ett tomrum där en hittills ganska lågmäld opposition inte vågat/velat utmana de rådande närmast heliga normerna om låg inflation, och dito statsskuld. I stället är det liberala ekonomer, fackföreningsekonomer och även exempelvis DN:s ledarchef som formulerat den vassaste kritiken.
Boken visar exempelvis på det tydliga sambandet mellan investeringar i välfärd, vägar, tåg, kunskap och sysselsättning och föreslår något så uppfriskande som ett uppror mot normpolitiken, som inte skapar några nya jobb. I stället måste staten se sin viktigaste tillgång: Människors vilja till arbete – och se till att satsa i stället för att spara på hög. Nya tider kräver nytt tänk, utanför normernas tvångströja. Sverige förfaller och måste renoveras nu! Kan nån borde arbetarrörelsen kunna!