Skulle en kille som vägrar duscha, tvättar fötterna i toasitsen, har ätstörningar, samt hoppar av college ha chans till jobb i Sverige? Med facit på hand vet vi att det ändå gick bra för grundaren av det som i dag är ett av världens högst värderade IT-företag. (Steve Jobs en biografi 2012.)
  Eller en alkoholiserad äldre man med talfel, sömnproblem och kraftiga humörsvängningar: Winston Churchill är ett slående exempel på att psykisk sårbarhet inte behöver hindra en enorm arbetsinsats. Som psykiatern Anthony Stort konstaterat: Mentalt ”friska” är oftast sjukare och mentalt ”sjuka” är oftast friskare än vad vi tror (SvD 12-01-14.)

Men begreppet ”normal” snävas in. Allt fler ses som avvikare. I en rapport om Arbetsförmedlingen visar forskarna Ida Seing och Kerstin Jacobsson, hur det subjektiva begreppet ”anställningsbar” som ska ge anställningstrygghet i stället för rättsregler om turordning, leder till att allt fler stämplas som funktionsnedsatta och sorteras bort. En arbetspsykolog konstaterar: ”Inget snack om saken. I dag sitter vi och bedömer någon som funktionshindrad som vi inte skulle gjort för 20 år sedan. Det krävs inte mycket tafflighet för att man inte ska vara gångbar på arbetsmarknaden.” Ekonomen Mikael Holmqvist slår fast: Arbetslösa föreslås acceptera att de är arbetshandikappade, fast de inte känner sig så, utan bara har svårt att få arbete.
  År 1992 klassade Arbetsförmedlingen 10 procent arbetslösa som funktionsnedsatta, år 2009 var det 22,5. Under åren 1998-2008 sjunker sysselsättningsgraden för dem med nedsatt arbetsförmåga från 56,3 till 50 procent. Arbetslösheten stiger kraftigt.
  Samma utsortering sker i skolan:
  Från läsåret 1992/93 till läsåret 2010/11 ökar antalet elever i gymnasiesärskolan med hela 158 procent. Mellan 2003 och 2011 ökar antalet unga vuxna med sjuk- och aktivitetsersättning från 6 233 till 13 891 personer. De slås ut innan de kommer in. (Dörrarna stängs innan alla fått plats 2012.)

Vår syn på normalitet påverkar utvecklingen. Inte minst framtidstron hos unga, rädda att inte duga till.
  Vi är långt från regeringsformens andra paragraf om att den ”enskildes personliga ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande för den offentliga verksamheten” och att det särskilt ”skall åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.”
  Att få fler i jobb är samhällsekonomiskt lönsamt. Arbetslivet mår dåligt av att bara ha hundraprocentare på jobbet.