Vad är det mest skrämmande du kan tänka dig om du bor på Östermalm i Stockholm? Kanske en polsk hantverkare som inte jobbar. Fastighetsmäklaren Daniel ska sälja en lyxvilla i skärgården och tar med sig chefens fru Marie till objektet för en hemlig kärleksweekend. Där hittar de George, en snickare som har dröjt sig kvar för att fixa det sista på huset. George visar sig vara en besvärlig typ. Han tar långa pauser, vägrar lyda order, har äckliga matvanor och försöker locka med sig Marie på promenader ut i skogen. ”Vadå, har ni en flört eller? Du gillar smutsiga låginkomsttagare?”, säger Daniel vid ett tillfälle. Jodå, här snackar vi klasshat.

Spänningen mellan svensk överklass och östeuropeiska hantverkare skildrades suveränt i Axel Petersens Avalon, som hade premiär tidigare i år. Mörkt vatten är inte suverän. Tvärtom. Rafael Edholm har velat göra en klassisk skräckis och tar till alla knep i skolboken, men det blir aldrig särskilt läskigt. Historien är inte trovärdig, och de få scener som har rysarpotential förstörs av ett flippat soundtrack. Det låter som om en praoelev har suttit och testat effekterna i det nya ljudredigeringsprogrammet i datorn.

Värst med filmen är ändå inte att den är taskigt gjord. Det är perspektivet. Daniel och Marie skildras som empatilösa brats – men det är de som är offren, de som vi i biosalongen förväntas sympatisera med. George möter vi aldrig som människa, bara som representant för Hotet Utifrån. Främlingsrädslan är stark i Sverige 2012. Sällan har det synts så tydligt som i Mörkt vatten. Det är djupt obehagligt – och inte på det sätt som filmmakarna hade tänkt sig.