1. Vad gör du nu?
  – Jag var ledig i ett år för att bara ha poesiuppläsningar och skriva. Men jag tycker om att jobba i kök trots all skit i branschen så jag saknade det. Fast efter gårdagen vet jag inte hur länge jag orkar… Jag har ju snackat skit om mina gamla arbetsgivare så jag var rädd att jag inte skulle få något nytt jobb. Där jag jobbar nu pratar jag inte om mitt skrivande, då skulle jag nog inte få fortsätta efter provanställningen. Arbetsgivare gör allt för att slippa fackliga människor.

2. Hur blev du så engagerad i facket och hur ser ditt engagemang ut nu?
  – Jag flyttade till Göteborg när jag var 18 och började jobba i hemtjänsten och på ett städbolag. Jag kände mig utnyttjad och arg. Jag var politiskt aktiv sedan tidigare och hade gått en facklig kurs inom Ung Vänster. När jag fick jobb på kafé på Liseberg gick jag med i Hotell och restaurang-facket. Jag ringde facket och frågade hur jag gör för att bli aktiv. Men jag blev besviken för de sa att det där sköter vi, du är inte förtroendevald, hör av dig om du får problem. Det svaret fick jag även av Kommunal när jag gick med där. Jag blev chockad. Man säger att unga inte är aktiva i facket, men sen när man vill bli aktiv så får man inte, eller så måste man bli det på rätt sätt.

3. Men du blev aktiv ändå?
– Ja, sedan utbildade jag mig till kallskänka och fick jobb på kafé i Göteborg. Då blev jag förtroendevald och satt i avdelningsstyrelsen. Det är problem med provanställningarna för det innebär sex månaders tystnad. Men efter fyra månader började jag ta upp småsaker som att vi måste få ta ut raster. Nu finns det fackliga engagemanget mest i mitt skrivande. Jag har nyss börjat på nytt jobb och håller låg profil.

4. Vad är dina åsikter om facket?
  – Vi måste bli mer aktiva på arbetsplatserna. Inställningen ”hör av dig om du blir dåligt behandlad” måste bort. Det spelar ingen roll hur många ombudsmän vi har för det är så få som försvarar kollektivavtalet på arbetsplatserna. Kurser kunde hållas på en arbetsplats, då kan vi spara pengar och sänka medlemsavgiften också. Folk säger ”vad gör facket för mig?”. Facket har blivit så abstrakt. Folk vill se direkt nytta av facket, och det är så det ska vara, facket ska vara praktiskt. Folk saknar inte fler försäkringar och medlemsförmåner, utan de vill se att facket gör nytta, då behöver man inte ens fråga om de vill vara med.

5. Vad kan man göra?
  – Man får snacka ihop sig med sina arbetskamrater. En del tror att fackligt arbete är så storslaget. Men det handlar om små strider, att få fem minuters rast eller att få ut sin övertidsersättning. Man måste bestämma tillsammans att nu tar alla ut fem minuters rast.

6. Du har till och med förlorat jobbet en gång på grund av din fackliga kamp, ändå har du fortsatt, varför?
  – Det var vår fackliga kamp på arbetsplatsen, men det var jag som tog de flesta diskussionerna med chefen så det var jag som fick gå. Efter det har jag blivit lite mer försiktig, även om jag inte skulle vilja att det var så. Man är alltid rädd att förlora jobbet, men det kommer till en punkt då man är så förnedrad och förbannad att man måste protestera. På Twitter får jag censurera mig själv en hel del. Jag vill att folk ska veta hur verkligheten ser ut, men det får väl bli en bok istället.

7. Du har varit kommunalare och jobbat i förskolekök också. Var det annorlunda från restaurangköken?
  – Ja, där kunde jag prata öppet om vad jag skrev om. I restaurangbranschen är de ännu mer ovana vid fackligt aktiva som ställer krav. Anslutningsgraden var högre på förskolan. Men när vi verkligen drev igenom saker på kaféet så blev vi fler medlemmar.

8. Hade du räknat med all den uppmärksamhet som du fick med din bok ”Kallskänken”?
  – Nej, verkligen inte. Jag trodde den skulle recenseras i några fackliga tidningar och att jag skulle få göra några läsningar inom facket, sossarna och vänstern. Det har ju gått väldigt bra, får jag säga. Det finns ett stort behov av att diskutera de här frågorna, det behövdes väl en ny röst som berättar hur vi behandlas i arbetslivet idag. Folk känner igen sig i de berättelserna.

9. Är poesi något som facket använt sig för lite av för att nå ut med budskap?
  – Jag tror att man var bättre på det förr. Då kunde man läsa en dikt eller sjunga en sång på fackmöten. Det fanns en dikttradition i arbetarrörelsen. När man säger att man är poet så tycker folk att man är högtravande. Men jag tror att arbetarlitteratur är på uppsving nu. Men det kunde finnas mer. Tyvärr kan jag i dagens arbetsliv känna igen mig i Stig Sjödins skildringar av stålverken på 50-talet.

10. Vad kommer du att skriva om i Kommunalarbetaren?
  – Jag har börjat skriva i Dagens Arbete också, så det känns kul att få skriva i mina tidningar. Då kan jag skriva om frågor jag tycker är intressanta, hur vi kan få i gång facklig aktivitet på arbetsplatserna och om mina erfarenheter från arbetslivet.

11. Mitt i alla svårigheter verkar det ändå som att du gillar jobbet som kallskänka?
  – Jo, jag tycker om lagkänslan som uppstår i ett kök. Jag gillar att lägga upp fina förrätter och laga goda efterrätter. Men sexismen och rasismen är utbredd i branschen, det är som samhället i miniatyr. Det är en hatkärlek jag har till jobbet.

ID. Jenny Wrangborg

Yrke: Kallskänka och poet.
Ålder: 27 år.
Bor: I Bagarmossen söder om Stockholm.
Familj: Tre syskon, mamma och pappa.
Gör nu: Jobbar som kallskänka på en restaurang och skriver på en ny diktbok.
Aktuell: Som ny kolumnist i Kommunalarbetaren.
Läs: Jenny Wrangborg gav ut diktboken Kallskänken 2010. Den väckte stor uppmärksamhet, och bland annat tilldelades Jenny Stig Sjödin-priset för boken. Stig Sjödin var en författare som bland annat skrev i Kommunalarbetaren.

På Twitter kan man följa Jennys tankar om facket och arbetslivet. www.twitter.com/kallskankan