Johan Hagelbäck är mästare på att leka med maten. Efter utställningar med russin och filmjölksanimationer är det nu köttbullarnas tur att rulla ut på vita duken.
  Köttbullarna dyker upp som familjer, skolbarn och rockband och myllrar runt i sex kortfilmer. I dem dyker det upp ämnen som småbarnsskräcken att tappa bort mamma och pappa, en smärtsamt stor avundsjuka och den lika stora sorgen över att ha gjort en kompis ledsen fast man kanske inte riktigt menade det.

Det är tydligt tecknat och roligt ljudsatt. Det är snällt, tryggt och mysigt, men det hade inte skadat med lite mer gränsöverskridande kryddor som kunde gett köttbullarna lite extra sting och aktualitet. Som det är nu är det kanske lite väl mycket svensk husmanskost som den såg ut på sextiotalet.