Striden om tiden går vidare
Striden om tiden har alltid varit en betydelsefull del av kampen om löner och villkor på arbetsmarknaden. I fackföreningsrörelsens ungdom handlade den om att begränsa veckoarbetstiden, tilltvinga sig rätten till semester, skapa regler för övertidsuttag och så vidare.

Tommy Öberg
I dag ser kampen annorlunda ut, åtminstone på ytan. Men skillnaderna är inte så stora och striden är lika intensiv som någonsin tidigare. I grunden är det nu som förr en strid om makt – över arbetstiden, dess längd, variation, förläggning och ersättning.
Rätten till heltid är till exempel ett mantra som inte minst hörts från Kommunal under evigheter. Och fackliga krav på begränsningar av visstidsanställningarna är en del av den pågående avtalsrörelsen.
Tillsammans är de här frågorna några av de svåraste som finns på arbetsmarknaden och trots otaliga fackliga framstötar har förvånansvärt lite hänt kring arbetstider och anställningsformer under de senaste 20 åren.
Utvecklingen av lösa förbindelser på arbetsmarknaden har varit mycket snabb de senaste decennierna. Oerhört många fler har i dag en lös anknytning till arbetsmarknaden jämfört med det tidiga 1990-talet, alltför många har fortsatt ofrivilliga deltider och arbetsgivarnas möjligheter att variera dag- eller veckoarbetstiden utan övertidsbetalning har ökat.
En ibland förbisedd förklaring till utvecklingen finns att söka i det privata näringslivets utveckling mot precisionsbemanning under senare år. Den trenden finns också i den offentliga sektorn.
I dag söker arbetsgivare bemanna varje produktionsanläggning så att inga onödiga timmar belastar lönekontot. Drömmen är en precis bemanning som svänger identiskt i takt med orderingången. Ambitionen är att inte betala för en enda improduktiv arbetstimme. Precisionsbemanning förutsätter både inhyrning, tidsbegränsat anställda och olika typer av deltider.
Att arbetstidsfrågan därför är på högkant i årets avtalsförhandlingar är logiskt. Det finns starka, men mycket olika, önskemål om förändringar av den rådande situationen från både fack och arbetsgivare.
Arbetsgivarna söker en avtalad möjlighet att kunna variera dag- eller veckoarbetstiden i högre utsträckning än i dag. Det sänker övertidskostnaderna och rimmar väl med ambitionen om precisionsbemanning.
För facken är målen enkelt uttryckt de motsatta. Det betyder nej till mer av arbetstidsvariation, visstidsanställningar och en fortsättning av det ofrivilliga deltidsarbetet.