Anna och Johans öden flätas samman efter en olycka där Annas lilla dotter dör.
Mer av handlingen går egentligen inte att avslöja i förväg. Men man kan säga att det finns filmhändelser och det finns vanliga händelser. Och den här filmen är fullmatad med det första. Stackars danska Iben Hjejle som verkligen gör det bästa hon kan av sin Anna.

För det första måste hon undra hur det står till med svensk manusproduktion. Det ena osannolika scenariot staplas på det andra i denna berättelse.
För det andra måste hon också undra hur det kommer sig att Mikael Pesbrandt är det bästa Sverige har att skicka fram i förste älskare-facket.
Och för det tredje funderar hon nog över vilken roll Östra station i Stockholm spelar för svenskarna. Att stationsskylten zoomas in med jämna mellanrum, tycks enbart bero på att vi ska komma ihåg vad filmen heter. Men huvudpersonerna bor nånstans i Täby, i Reinfeldt-land. Varför de ska bo just där tycks också mest bero på manusförfattarens  vurm för Östra station.

Nu är det här inte riktigt så dåligt som det låter, filmen har en intressant frågeställning: är det alltid bäst att tala sanning? Eller skadar sanningen mer än den bygger upp?
Men det skulle kunna ha varit så mycket bättre med trovädigare manus och skådespeleri.