”Sicket galet jobb”
-- Där är Ven!
-- Det där är inte Ven, det där är Himalaya.
Killgänget som ska på konfirmationsresa sitter på färjan från Landskrona och häpnar över öns branta berg.
Och på Öresunds Himalaya kör Per-Erik Nilsson buss.
Det är svårt att beskriva situationen. Svårt, för ingen i stan kommer att tro mig. Men ändå: Känslan när passageraren Masse Eriksson säger hejdå när han går av bussen, och alla bussens passagerare svarar med en mun: ”Hej då!”, ”Ha det bra!”, ”Vi ses, Masse!”
Men vi tar det från början. Då måste vi ta oss till Industrigatan 21 i Lomma, där ligger Lommas arbetsförmedling och det var där Per-Erik Nilsson knallade in för några år sedan. Utan jobb, men konferensgården Habo Gård sökte folk. Gårdens ägare sa: ”Jag vill ha dig, kan du fixa ett busskort anställer jag dig.” Efter några månader hade Per-Erik busskort och fick jobbet.
– Jag har alltid haft tur med arbetsförmedlare. De gånger jag gått dit har jag fått ett jobb.
En del av busstrafiken på Ven är beställningstrafik. Om passagerarna ringer en timme i förväg kommer Per-Erik dit. |
Nere vid färjeläget på öns östra kust fylls Per-Eriks buss av passagerare och som här – rullatorer. |
Alkomätaren måste han blåsa i när bussen stått ett tag. ”En kollega hade ätit chokladgrodor med punsch i och fick inte i gång bussen. Han fick borsta tänderna och skölja ur.” |
Efter jobbet på gården kom han så småningom till fritidsförvaltningen i Lomma kommun, där han arbetade som vaktmästare. Tidigare hade han jobbat mycket med växter, bland annat som kyrkogårdsvaktmästare, och till slut tog Per-Eriks rygg slut. Det var då en bekant erbjöd honom arbetet på Venbussen.
– Jag tänkte ”sicket galet jobb, måste ju vara helt konstigt att köra buss på Ven”. Men varför inte?
Galet är det nog, vägen från öns västra kust till den östra sidan är inte ens fyra kilometer lång. Det kanske kan låta som ett lätt jobb, men Per-Erik beskriver den första arbetsdagen:
– En sån jävla soppa. Folk klev på och sa ”jag ska hem”. De förutsatte att jag visste. Jag som aldrig kört bussen …
Det här var i april i fjol, och med tiden skaffade sig Per-Erik inte bara lokalkännedom, utan också kunskap om var passagerarna bodde.
– Man måste helt enkelt ta reda på vad folk bor.
På vintern är det nästan bara bofasta som åker med bussen och på så sätt lärde han sig till slut var ”hem” låg. Nyårsafton firade han på ön. Ändå är Per-Erik själv inte bofast här, hustrun och barnen bor på fastlandet. Ö-avtalet ser ut så att han vintertid arbetar sju dagar i rad, sedan är ledig sju dagar, då han åker hem till huset i Bjärred. På sommaren är arbetsperioden utsträckt till 14 dagar i rad, med sju fridagar därefter.
– Det är lite som att vara till sjöss.
Och som på ett skepp är arbetsdagarna långa, i dag till exempel gick första turen 06.28 nere från Kyrkbacken, och han är inte färdig förrän han kvart över nio på kvällen ställt in bussen vid huset mitt på ön.
Här har han en övernattningsstuga som ägs av Venbussens ägare. Där bor katten när Per-Erik bor på ön, och på nyårsafton var hustrun här också.
I dag hinner han korsa ön 18 gånger, det kan ju onekligen låta som ett enformigt dagsverke, men på frågan vad han tycker är bäst med jobbet svarar Per-Erik ändå ”friheten”.
Men det skulle ju många bara skaka på huvudet åt, kan du verkligen kalla det här för ett fritt jobb?
– Jo, för jag sköter det lite som jag vill. Så länge jag gör det jag ska är det ingen som lägger sig i hur och var och när.
Den lilla gröna minibussen kravlar sig upp för backafallen, de som har gjort Ven berömt för sin skönhet. Det påminner lite om serpentinvägar i Alperna. Bussen är överfull: två rullatorer, 20 passagerare och två jack russel-hundar trängs på sätena.
– Ni skulle vara här på vintern, säger en av passagerarna till oss. Då är här lugn och ro! Man blir rädd för ett löv som rasslar.
Nere vid Kyrkbacken byter bussen formellt uppgift och blir färdtjänsttaxi, när den kör de sista hundra metrarna för att släppa av Bruno Nilsson och hans hustru. En del av trafiken är beställningstrafik, om en passagerare ringer minst en timme i förväg kan bussen köra till platserna Mossen, Husvik och Östanlid. Det gör den inte annars.
På många sätt skiljer sig bussen från andra linjer, ändå är den en reguljär del av Skånetrafiken. Utom på ett sätt: Det går fortfarande att betala med kontanter på Venbussen. Men Per-Erik säger att han inte är rädd för några rånare.
– Vart skulle de ta vägen?
Som kvällen går blir stämningen på bussen allt livligare, ett stort konferensgäng ska av vid öns destilleri, ett av tre ställen i Sverige där det produceras whisky. När Per-Erik hämtar upp dem ett par timmar senare har humöret stigit ytterligare några snäpp.
Och själv har Vens busschaufför hunnit ha rast. Han ställer bussen nere vid kajen och blickar ut mot Själland, som syns tydligt på andra sidan sundet. En stor färja kommer upp från horisonten söderifrån.
– Jaha, där har vi ett säkert tecken på att klockan börjar närma sig sex, det är Oslobåten från Köpenhamn, säger Per-Erik och sätter sig bakom ratten igen.
Han berättar om sitt trädgårdsintresse, här på ön odlar han tomater, ”det är ju så förbaskat gott jämfört med affärens”.
På nästa rast visar han oss sin stuga och passar på att släppa ut katten Kelly, döpt av dottern efter vinnaren i American Idol.
– Kom ut Clarkson!
Solen börjar gå ner över Danmark och Per-Erik öppnar bussens dörrar nere vid hamnen, gör sig klar för dagens sista tur.
Längtar du till fastlandet?
– Ja, det gör man ju.
Från Kyrkviken på Vens västra kust klättrar bussen upp för backafallen. I bakgrunden syns Danmark.
ID: Per-Erik Nilsson
Ålder: 55 år.
Bor: Ömsom Ven, ömsom Bjärred.
Familj: Fru, tre barn, katten Kelly Clarkson.
Bäst med jobbet: "Friheten."
Sämst med jobbet: "Att jag är borta hemifrån väldigt mycket. Men jag tror aldrig jag kunde bo här, även om vi har pratat om det."
Om facket: "Varit med sen jag var 18 år. En gång var jag felplacerad lönemässigt, fick massa pengar retroaktivt som gjorde att jag kunde läsa in gymnasiet."
Lön: "Sådär rätt så hyfsat."
Detta är Ven
Yta: 7,5 km2.
Invånare: Cirka 350 stycken.
Färjeförbindelse: Landskrona och Köpenhamn.
Blev svenskt: Vid freden i Köpenhamn 1660.
Känt för: Bland annat sina vackra backafall och att astronomen Tycho Brahe verkade här på 1500-talet. Ön har ingen skog, domineras av ett öppet landskap, där det bland annat odlas betor och durumvete.
Namnet: Tros betyda "den skumomflutna" och komma från det fornsvenska ordet hvadha som betyder skum.