Romantiska bilder av Paris turistmagneter. Musik som man aldrig hör någon annanstans än i en Parisfilm. Anslaget är klyschigt så det förslår, men jag myser och drömmer mig bort. Det gör också filmens huvudperson, den romantiske författaren Gil. Fästmön Inez vill istället festa under Parisresan, särskilt med en bildad författare hon var förälskad i under college.

Medan Inez är ute och dansar lever Gil snart ett eget liv i 20-talets Paris. Han möter Hemingway, Fitzgerald, Stein och Picasso. Den ena stora personen efter den andra dyker upp. Och en söt tjej såklart som till skillnad från störiga Inez är vänlig och tillgiven. Det hela blir förstås absurt. Ändå är det roligt och jag som sällan skrattar till en film har stundtals svårt att låta bli.

Woody Allen är extremt ojämn och att jämföra hans filmer med varandra känns knappast meningsfullt. Jämför man däremot Midnatt i Paris med romantiska komedier i allmänhet så är den som det ska vara – söt, fjantig och svår att inte tycka om.