Hyfsat lyckad för att vara en så kallad prequel, där det handlar om vad som hände innan originalfilmens (Apornas Planet, 1968) handling.
Slutet öppnar garanterat för en eller flera uppföljare.
Will Rodman, forskare på ett medicinbolag, har tagit fram ett botemedel mot Alzheimer, som han testar på chimpanser. Medlet ökar intelligensen kraftigt från en dag till en annan hos försöksdjuren. Testperioden får ett abrupt slut när en chimpansmamma aggressivt försöker skydda sitt nyfödda barn på laboratoriet. Will tvingas ta hem den föräldralösa lilla apungen och börja om. Det visar sig snart att det intelligenshöjande medlet förts över till lille Caesar och han växer upp till en närmast mänsklig apa.

Men efter den uppbyggnaden ska allt naturligtvis raseras: Caesar hamnar i fångenskap, får träffa andra apor, och börjar sakta planera för en aprevolution.
Parallellt får vi följa Wills kamp för att få sin Alzheimersjuka pappa att tillfriskna med hjälp av medlet.
Vad han inte vet är att medlet ger fruktansvärda biverkningar för människor.

Det är mycket hjärta och smärta i storyn men samtidigt spännande, och filmen har föredömligt lite dödkött. Civilisationskritik gör sig ofta bra på film. Känslan efteråt är att man sett något av en mysig matinéfilm, spännande utan att övervåld tar över.
Aporna ser ut som apor, vilket inte direkt var fallet 1968.