Så fixas bevisen för jobbskatteavdraget

Många fler vill jobba, eller jobba mer, om skatten sänks. Och de kommer att få göra det.

Så motiverar regeringen jobbskatteavdraget, som minskar statens inkomster med 80 miljarder kronor i år. Skatteavdraget motsvarar lönekostnaderna för cirka 240 000 kommunalare.
Anders Borgs Finans­departement säger att på lång sikt ger det 105 000 fler jobb. Huvudsakligen är det kvinnor i låglönejobb som ska vilja jobba mer.
Bevisen skapas med national­ekonomiska modeller. Enligt dessa (neoklassiska) teorier är arbetslöshet den enskildes eget val. Vi jobbar alla så mycket vi vill och ofrivillig arbetslöshet existerar inte.
Konjunkturinstitutet, liksom andra nationalekonomer, utgår i sina analyser från antaganden de vet inte stämmer.

Thomas Andrén har gjort statliga Konjunkturinstitutet (KI) analys av jobbskatteavdragets betydelse:
- Jag utgår från, och det brukar man göra i sådana här modeller, att folk jobbar precis så mycket som man vill, beroende på lön och disponibel inkomst, säger han och lägger till:
- Men det behöver inte vara så i verkligheten.
Analysen blir väl fel om det du antar inte stämmer?
– Till viss del kan jag tycka att du har rätt. Men om man tittar på regeringens skattningar, kommer de fram till att den stora effekten kommer av att de som står utanför arbetskraften börjar jobba, svarar han.
Orsaken att många kommunalare inte jobbar mer är att de inte får för arbetsgivaren.
- Tanken är väl att man har möjlighet att byta yrke eller flytta.
På frågan ”till vad då?” medger han att det är en brist i modellen att arbetslösheten inte finns med i den.
- Den främsta orsaken till det är att det är komplicerat att göra mer verklighetsförankrade modeller.