I modellvärlden kan vi välja om vi vill jobba

Deras analys vill inte bara visa att vi jobbar mer med jobbskatteavdrag, utan också hur fler börjar jobba. Det gäller arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionärer med flera. Beräkningarna är därmed också mer komplicerade än andra. Och fyllda med tveksamma antaganden:
Det antas att vår arbetstid 2003 och 2004 visar precis hur mycket vi verkligen önskar jobba.
– Jag tog bort individer som varit mycket arbetslösa eller sjukskrivna under året. De som då blir kvar är de som man kan tro har kunnat välja sin arbetstid utan några egentliga begränsningar, säger Hans Sacklén som skrivit rapporten.
Med ”arbetslös” eller ”sjukskriven” menar han här enbart de som också fick ersättningar.
Det finns också många ­deltids­arbetslösa som inte har rätt till a-kasseersättning.
– Ja, men någon annan indikator än ersättningar har vi tyvärr inte att gå på. Om det ger ett allvarligt fel vill jag låta vara osagt.
– Jag vet också att det finns individer som arbetar mer än vad de egentligen skulle vilja.
Men två fel gör ju inte ett rätt?
– Det kan bli så.

Främst kvinnor inom låglöneområden förväntas börja jobba, eller jobba mer. Med hans tankesätt gör jobbskatteavdraget att det blir mindre lönsamt att ”välja” sjukskrivning, arbetslöshet eller deltidsarbete.
I Finansdepartementets modellvärld kan vi välja ”fritid” i stället för arbete och leva på ersättning från a-kassan, sjukförsäkringen eller socialen.
Arbetslöshetsersättning betraktas som ”en subvention av fritid”. Och alla individer antas vara kvalificerade för a-kassa, fastän hundratusentals i den verkliga världen inte är det.
Ni bygger era beräkningar på ett socialförsäkringssystem som inte existerar.
– Det är stiliserat i många avseenden. Något annat går inte att göra.
– Men när vi kör igenom siffrorna träffar vi ändå rätt. Det blir rätt antal hushåll (som lever på ersättningar) möjligen inte rätt hushåll.

I modellen uppskattas hur mycket vi alla skulle få ut från a-kassan eller försäkringskassan, om vi inte jobbade.
Hörnstenen i analysen är att de som har högre ersättningsnivåer (procent av tänkt lön) oftare är arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionärer.
Slutsatsen blir att höga ersättningsgrader motverkar att folk jobbar. Jobbskatteavdraget är lösningen. Det ökar skillnaden mellan att jobba och inte jobba.
Men deras siffror bevisar egentligen inte att ersättningsnivåerna är problemet.
Låginkomsttagare får nämligen, enligt beräkningssättet, automatiskt högre ersättningsnivåer jämfört med höginkomsttag­arna. En direkt följd av skatte- och socialförsäkringssystemens regler. Bland annat gör inkomstaken att ersättningsnivåerna för många sjunker med inkomsten.

Den enda slutsats man därför kan dra av siffrorna är att låginkomsttagare oftare är arbetslösa, sjukskrivna eller förtidspensionärer. Precis som det är i andra länder med mer eller mindre generösa trygghetssystem.
Hans Sacklén är trots det övertygad om att ersättningsgraderna spelar en betydelsefull roll. Han hänvisar nu till annan forskning:
– Otaliga studier har funnit att när a-kasseersättningarna minskar, när a-kassan snart ska upphöra, så ökar individers sökaktivitet kraftigt. Folk strömmar ut till arbete.

Även om det skulle stämma att sänkt a-kasseersättning gör att folk i högre grad söker arbete, betyder det att jobben totalt blir fler i landet? Vad händer om arbetslösa tvingas ta jobb till lägre lön och därmed konkurrerar ut andra löntagare?
Finanspolitiska rådets Lars Calmfors anser att jobbskatteavdraget och sänkningen av arbetslöshetsersättningen håller tillbaka löneökningarna i landet. Därmed skapas fler jobb.

Men det finns ekonomer som diskuterar faran med press nedåt på lönerna. Det håller tillbaka den för produktion, tillväxten och jobben nödvändiga ­konsumtions­­ökningen. KA har tidigare i artiklar om krisen berört det här. I nr 7 presenterade vi en studie från IMF om hur pressade  löner i USA ledde fram till  den ekonomiska krisen. Och hur inkomstsänkningar världen runt kan bädda för nya finanskrascher.